Ry Cooder - The Prodigal Son

Patrik Forshage 00:00 8 May 2018

När Ry Cooder under snart 50 år har sjungit välvalda gamla folksånger om fattigas villkor, om förföljelser och om orättvisor har han gjort det i egenskap av kunnig curator i den amerikanska musikens historiska museum. Nu är det annorlunda. För även om han fortfarande letar upp urgamla sånger - här oftast spirituals av till exempel The Pilgrim Travelers och The Stanley Brothers - så är det den här gången inte med ett historiskt perspektiv han sjunger, utan i högsta grad med ett samtida. 

I Gentrification - en av tre egna kompositioner i samarbete med hans son och numera närmsta medskapare Joachim Cooder - konstaterar han förvånat att Johnny Depp köpt fastigheten och funderar över vanorna hos de ”Google-män” som är på väg förvandla området efter sina preferenser.

Med en en mäktig countrygospeltagning av Blind Willie Johnsons Everybody Ought to Treat A Stranger Right använder han den sammanlagda kraften hos en gospelkör och en slidegitarr för att placera kärnan av den amerikanska musiktraditionen smack dab i mitten av den amerikanska samtidsdebatten. Från samma källa hämtar han en djupt ödslig och sorgsen Nobody’s Fault But Mine, och i sådana stillsamma ögonblick glänser Ry Cooders gitarrspel i all sin bedövande skönhet. 

Ännu vackrare är det i Harbor i Love, och i den egna kompositionen Jesus and Woody där han låter Jesus ge Woody Guthrie råd i en tid när hatarna mobiliserar. ”You good people better get together, or you ain’t got a chance anymore”, föreslår Jesus, och konstaterar  sorgset och självrannsakande att ”you were a dreamer, Mr Guthrie, and I was a dreamer too”.

Egentligen borde man kanske inte bli förvånad, för Ry Cooder har alltid haft civilkurage och ett öra mot marken, och han har aldrig gjort en dålig skiva under sitt halvsekel i den amerikanska musikhistorien. Men när det nu verkligen är på allvar gör han sitt bästa och mest äkta album någonsin.

Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Kiwi Jr. - Cooler Returns

Jag har börjat tröttna på band med DIY-stämpeln. Det finns inget tråkigare än band med dåligt skrivna låtar som försöker dölja det faktumet bakom skräniga gitarrer och fula sångröster. Ibland har dom någon kul textrad, oftast inte. Snark. 

Lil Skies – Unbothered

Lil Skies största idol är Lil Wayne och det hörs. Rapparen erbjuder likt sin idol hiphop på trapbeats och autotune. Båda med en röst, varken gnällig eller aggressiv utan någonstans mittemellan. Deras röster ligger som ett ludd över de tunga basgångarna och smattrande 808-trummorna. Vad som skiljer rapparna åt är det där lilla extra. Det där lilla extra som Lil Wayne har, och Lil Skies saknar. 

 

Therion - Leviathan

För att vara så pass etablerat som Therion är arbetar de i en högst perifer miljö, bortom trender och regler. Det gör det svårt att veta vad man ska förvänta sig av bandledaren Christofer Jonssons gotiska symfoniska operametal. Men inför denna sjuttonde fullängdare var ambitionen uttalad att ta fram Therions mer ”hittiga” stunder.

Michaela Åberg - Merry Crisis

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för psykedelisk rock. Musiken lyckas många gånger gräva sig långt innanför huden, men det finns även flera fall då psykrocken har misslyckats och i stället framstått som pretentiös. Det hela beror helt enkelt på vem artisten är.