Run the Road

I amerikansk hiphop finns det hundratals exempel på hur en vink om att en MC kan vara mycket mer känd nästa vecka triggar den här personens allra bästa musik. Var lite gubbe och lyssna på första Nas eller Jay-Z, eller något av 50 Cents tidiga mixtapes, så förstår du. Idag känns det ibland som att hela grime-scenen, den engelska grej som ligger närmast amerikansk hiphop, är i samma läge som Jay-Z efter [I]Reasonable Doubt[/I] -- någonstans mellan [I]Dead Presidents[/I] och [I]Hard Knock Life[/I]. Suget efter allt man får när fler än nördarna känner till en hörs i rösterna på många helt fantastiska MC:s på samlingen [I]Run the Road[/I]. Men det hörs också i lite för många av produktionerna på Roll Deep Crews första album som grupp. På [I]Rollin' Deeper[/I] är nästan alla spår av varför grime är så stort i teorin bortsopade. De konstiga rytmerna som heter något väldigt kallt och får Mats Nileskär att vilja använda sin djupaste röst är här ersatta av r'n'b, ungefär. Ibland är det någon refrängtjej som inte tillåts vara mindre anonym än något från LL Cool J:s tjugofjärde skiva. Ibland är det ganska charmig grime-pop. [I]Run the Road[/I] samlar istället några av förra årets allra största hits, och är nog den bästa sammanfattningen av det fantastiska med grime som släppts på riktigt. Det är Kanos [I]Ps & Qs[/I], Lady Sovereigns [I]Cha Ching[/I], Riko & Targets [I]Chosen One[/I], Shysties [I]One Wish[/I] och Terror Danjahs [I]Cock Back[/I]. Det är till och med Dizzee Rascal och en The Streets-remix. [I]Run the Road[/I] är ett pärlband av möjligheter för den här musiken att fortsätta vara roligast i världen. [I]Rollin' Deeper[/I] och [I]Run the Road[/I] jobbar stenhårt på att få grime att bli en angelägenhet för fler, och de visar både fram- och baksidan med att befinna sig precis på gränsen till något mycket större.