Robyns singel [I]Be Mine[/I] är den där lilla popsagan man sällan
får uppleva - när veckans Tracks-etta verkligen är veckans bästa låt. Det är det finaste jag vet. Inte bara för att [I]Be Mine[/I] passar så perfekt i en pop-utopi där det mest direkta även är det bästa, utan
också för att det är vackert när musiknerds och P3-lyssnare dreglar över samma låt. Stråkar torra som i en gammal Kate Bush-låt för nerdsen och en till sån där Robyn-slinga för precis alla.
Albumet fungerar på samma sätt. Inget av de alla nya fina ljuden tar över faktumet att det är hon som sjöng [I]Do You Really Want Me[/I], som sköter melodierna (och, ska man kanske tillägga, Klas Åhlund från Teddybears). De nya ljuden ligger bara och fluffar till det hela lite, och vi har en skiva som är "väldigt mycket hon själv" utan att gräva ner sig bland en enda introvert tanke man inte kan nynna på.
[I]Robotboy[/I] är en Laurie Anderssonballad man vill se Robyn framföra i leksakskläderna hon hade på sig i förra numret av Rodeo, och några av de andra tryckarna har samma drömska ljud. Skivan börjar med [I]Who's That Girl[/I], en två år gammal låt producerad av The Knife, som låter precis så bra som något som blev över från [I]Deep
Cuts[/I]. [I]Crash And Burn girl[/I] är precis lagom högteknologisk disco. Och [I]Konichiwa Bitches[/I] är, tillsammans med något interlude, en del av den roliga sagan om skivbolaget Konichiwa
Records allmänna odödlighet. Det finns några gitarr- och pianoballader också, gråtmilda göra slut-grejer som Robyns röst spikar fast i den delen av hjärnan som sparar på popmelodier.
[I]Robyn[/I] är musik som man inte trodde hon skulle göra den igen - sval, snygg och ny på något slags svenskt sätt. Så för alla som känner att det blev väl svettigt att erkänna att Gwen Stefani gör den bästa listpopen just nu kan nog det här vara alternativet. För [I]Robyn[/I] är istället det tjusigaste svaret man kunde tänkas få på Annies fantastiska skiva från förra året. Bara lite, lite bättre.Skivbolag:
Artist:
