"This is Detroit! The hardest motherfucking music on the planet!". Året är 1992 och den unge mannen som skriker i micken, Robert Hood, turnerar Europa med Underground Resistance. Några sekunder senare sätter Jeff Mills igång [I]The Punisher[/I] och Utrechts alla technoskallar headbangar tills de blöder näsblod. Det är alltså inte riktigt sant att europeiska technoproducenter fick Detroit-technon att kännas oäkta. Det var Detroits stoltheter som själva körde den in i väggen. Europas misstag var nog mest att de trodde att snabbare och hårdare var vägen framåt, medan Mills, Hood och Banks backade därifrån och gav sig ut på nya äventyr.
Därför borde det inte vara en så stor överraskning att höra Robert Hoods nya album inledas med något som låter som en remix av Gang Starrs [I]Full Clip[/I]. Robert Hoods musik verkar ha expanderat i alla riktningar de senaste tio åren. Och även om vi aldrig mer kommer att få höra något så mystiskt och fascinerande som [I]Spectral Nomad[/I] på Metroplex så är väl fler sorters tempon och ljudbilder ett måste. Ingen musikstil kan hålla sig ren och ädel, för sig själv i all evighet, utan måste få hjälp utifrån för att överleva. Så Hood tar oss med på tretton sedvanligt kylslagna men ovanligt varierade resor avrundat med den sortens revolutionära jazz-poesi som numera verkar vara obligatorisk för medvetna afroamerikanska albumartister. Den kanske inte är lika lätt att känna igen dessa dagar men technomusiken har förmodligen aldrig mått bättre än nu.
Skivbolag:
Artist:
