De invändningar jag kan ha mot Promoes stil (reggae sjungen genom näsan, politik på Reclaim The Streets-nivå) försvinner i ett litet moln någonstans mellan introt och den helt monumentala första låten på [I]The Long Distance Runner[/I]. Verser, produktion och allting är för bra, bara. Att det som vanligt handlar mycket om graffitti, linser och reggae är inget jag kommer bry mig om när jag grillar majskolvar till det här i sommar, men det innebär egentligen ett problem. [I]The Long Distance Runner[/I] är exakt vad äldre rockskribenter brukar beskriva som ett "enormt styrkebesked", men det är inget nytt. Jag började inte skriva om hiphop för att tjata om styrkebesked (om det inte handlar om att försvara halvkassa Jay-Z-skivor förstås. Oh vad jag ÄLSKAR honom varje dag) utan för att det ofta gjorde att jag fick lyssna på något nytt. [I]The Long Distance Runner[/I] är, precis som Chords debut från förra året, väldigt bra musik. Men om vi ska få göra något annat än att grilla och skratta till svensk hiphop i fortsättningen är det några grymma rappare som måste rensa i sina reggaesamlingar och göra nytt. Så vi får något att lyssna på också. För mig får nästa generation svenska rappare hellre lyssna en extra gång på [I]Calm Down[/I] från den här skivan (tänk dig att en av de deppigare karaktärerna ur Timbuktus gamla [I]Pendelparanoia[/I] får cancer) än en endaste Bob Marley-skiva till.
Skivbolag:
Artist:
