De invändningar jag kan ha mot Promoes stil (reggae sjungen genom näsan, politik på Reclaim The Streets-nivå) försvinner i ett litet moln någonstans mellan introt och den helt monumentala första låten på [I]The Long Distance Runner[/I]. Verser, produktion och allting är för bra, bara. Att det som vanligt handlar mycket om graffitti, linser och reggae är inget jag kommer bry mig om när jag grillar
