…and let’s arrangera musiken like it’s 1989. Paddy McAloon är farligt nära att räknas in bland Englands främsta kufar. Men man har tålamod med honom, även under åtta långa års bortavaro, eftersom han när han får lust till synes utan ansträngning gör den smartaste och vackraste vita soul som existerar på den här sidan Steely Dan. Att han arrangerar den som om Scritti Politti fortfarande vore hans främsta konkurrenter gör att han är nästan löjligt retromodern, men hos Paddy McAloon finns inte tillstymmelse till trendmedvetenhet. Hans musik är alltigenom ärlig, och det gör att ingen kommer på tanken att ens börja formulera någon av de ironiska gliringar som texternas nästan religiösa tilltro till Musikens kraft godtroget öppnar dörren för.