Som vi jublade över Paddy McAloons återkomst med Let’s Change the World with Music för fyra år sedan, trots att vi var införstådda med att de inspelningarna hade 17 år på nacken. Hade vi varit av den nervösa sorten, och hade vi talat om någon annan än Paddy, hade det med andra ord varit läge för oro när Prefab Sprout nu mot alla odds faktiskt återvänder med en riktig comeback, hans första skiva med nyinspelat material på 13 (!) år.
Men nervositet vore förstås helt obefogat, för Paddy McAloon är för evigt ett geni på både området popmelodier och på området intelligenta texter. Det må vara ett överanvänt ord, men inget annat räcker för att beskriva en man som efter att ha raddat upp argument med ett ”ergo” sammanfattar sig själv som The Best Jewel Thief In The World. Hans betraktelser av vad Adolescence innebär borde vinna litterära priser, och mer än hälften av hans låtar vore var för sig tillräckligt för ett musikaliskt nobelpris.
Man skulle kunna invända att även hans nya sånger ofta låter som slickad melodisk 80-talspop, men det vore förstås att skjuta bredvid målet. För även om en låt som The Songs Of Danny Galway – om ett möte med Jimmy Webb i en bar i Dublin för dryga 20 år sedan - påminner om Lloyd Cole, Aztec Camera eller andra inom den erans popintelligentia – så är den faktiskt överlägsen dem vi jämför med.
Det här hade varit värt att vänta ett par decennier ytterligare på.
