Brian Molko och hans vänner i Placebo har mognat och blivit säkrare. Liksom tidigare vänder man sig till en kajalkonsumerande publik av tonåriga pojkar och flickor som gärna bär sina sexuella och själsliga grubblerier längst ut på de svarta skjortärmarna, och hjälper säkert många svårmodiga medelklassungdomar att utmana sina föräldrars syn på könsattribut.
De uppenbara referenserna till dramatisk engelsk 70-talspop i allmänhet och till David Bowie i synnerhet finns förstås kvar även på bandets tredje skiva, vilket förstås leder till några uppenbara frågeställningar. Hur många gånger om dagen lyssnar Brian Molko på [I]Aladdin Sane[/I] egentligen? Och varför är David Bowie så fascinerad av ett gäng unga musiker som så uppenbart försöker kopiera hans estetik. Han bjöd in dem till sin stora 50-årskonsert i New York härom året, och förra året spelade han in en riktigt hyfsad duettsingel tillsammans med Placebo.
På [I]Black Market Music[/I] vågar Placebo försöka sig på att lämna 70-talet och gå vidare i pophistorien. Om det beror på att Molko, Stefan Olsdal och Steve Hewitt blivit skickligare och mer erfarna eller om det är ett försök att få oss att få oss att glömma att bandet syntes på filmdukarna i usla [I]Velvet Goldmine[/I] kan vi bara spekulera kring. Andra band har gått samma väg före dem, och det är nu det uppstår roliga effekter. Från att ha varit halvtaskiga Bowiekopior har man nu blivit hyggliga Bauhauskopior. Skivans första singelsläpp [I]Taste In Men[/I] lurar oss först med en ripoff på Chemical Brothers, men strax hittar Brian Molko hem bland sina förebilder. Frasering, röst och teatralt utspel är i det närmaste identiskt med det Peter Murphy gjorde till sitt varumärke och till gothrörelsens flaggskepp på [I]Bela Lugosi's Dead[/I] för ungefär tjugo år sedan.
Nu är Bauhaus ett av de få banden från den eran som fortfarande går att fördra, om än i små doser. Och så länge Placebo stannar där funkar det faktiskt ganska bra, som i [I]Special K[/I], [I]Days Before You Came[/I] och [I]Slave To The Wage[/I]. Men på andra ställen avslöjar Molko mer storslagna ambitioner. Rap av Justin Warfield på [I]Spite & Malice[/I] blir bara pinsamt. Men vad värre är; bland de tretton ihopknåpade låtarna, varav förstås det sista är ett gömt extraspår (kul idé grabbar, hur kom ni på det?), ger flera intryck av att vara skrivna och inspelade för att fungera på större arenor. Då är det visserligen fortfarande åttiotalsretro, men det är inte längre det minsta kul, och dessutom en aning missriktat. För tror verkligen ens Brian Molko att Placebo kommer att fylla arenor inom en överskådlig framtid?
Skivbolag:
Artist:
