Pixies – Beneath the Eyrie

Patrik Forshage 00:00 12 Sep 2019

I sex år - från debuten 1987 och fram till sin splittring 1993 - var Pixies själva sinnebilden för amerikansk coolness. Vare sig de förde som mest oväsen eller maskerade de smartaste popsångerna med feedback och hög volym landade de rätt, och den sprakande relationen mellan Black Francis och Kim Deal antände konsekvent de precis rätta stubintrådarna. 

I 15 år - från återföreningen för nostalgiturnéer 2004 och på hittills tre nya studioalbum, inräknat Beneath the Eyrie - har Pixies sakta och metodiskt monterat ned sin status sten för sten. Med en lång rad nya basister som genom successionen och andras varnande exempel lärt sig att aldrig säga emot Black Francis har svärtan och dynamiken gått förlorad. 

Istället poserar Pixies här med uttjänta gothfjäderdräkter i In The Arms Of Mrs. Mark Of Cains svulstiga mullrande, och framstår som ett band som allvarligt bygger strategier för att sälja ut stadiumspelningar på gamla dar. När de omöjligt kan få golvpukorna att låta dovare kryddar de med skräcktexter om kyrkogårdar, häxor och varulvar (jo, på riktigt!) som Alice Cooper skulle avfärda som banala. 

Den enda som kommer undan det här med äran i behåll är Kim Deal. Det gör hon genom att tvärvägra låna sig till dumheterna.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Bonnie Prince Billy — I Made A Place

”This is the melody baby, and this is the way it is sung” trallar Will Oldham muntert i en sprallig inledande visa, och inget märks av den existensiella ångest som fått honom att hålla andan och låta bli att släppa ny musik i eget namn på många många år, medan han hoppats att ett allt mer fragmentiserat och ytligt musikklimat ska blåsa förbi.