Man får ta det goda med det onda på alla jobb. Väga den jobbiga kollegan mot friskvårdsbidraget, eller musarmen mot den årliga julklappen värd 400 kronor. Om mitt goda är att få tindra i Sarah Klangs ögon över en lunch, är mitt onda att nästan varje år behöva recensera en ny P!NK-platta.
Efter hennes förra släpp generaliserade jag lite, och benämnde hennes lyssnare som "en kortklippt mamma som aldrig byter radiokanal i bilen och som fortfarande blir glad av Pharells Happy". Inför det här släppet har jag gjort min läxa, djupdykt i hennes följarskara på Instagram, och kommit fram till att jag hade helt rätt! Jag kan sammanfatta dem som medelålders kvinnor som heter Karen eller Stacey, har jättestora bilar, springer maraton och/eller har lockiga hundar.
Jag är ingen sån, men Pink släpper en hel massa musik och till slut hamnar den på mitt bord ändå. En hel hög powerballader från en tvåbarnsmamma som har PINK IS PUNK skrivet över bröstet men gör sin plikttrogna pressrunda på Ellen DeGeneres Show och Good morning America. Det är präktig radiopop som åker in genom det ena örat och ut genom det andra. Duetten med Khalid är förutsägbar men ganska fin, och jag kan tänka mig att Walk Me Home är ganska bra live, men över lag är det zzzzzZzZzzzz.
