Hur förklarar jag Phoenix på några ynka rader? När popmusik fyller sin funktion på riktigt så är den så oerhört mycket mer än sina beståndsdelar. (Om man med beståndsdelar menar bas, gitarr, bruten engelska, synthar och digitala handklapp.)
Phoenix debutskiva [I]United[/I] är enormt mycket mer.
Mer än den fulländade mjukmetaldiscon hos [I]Too Young[/I], mer än solnedgångsgitarrerna på charterballaden [I]Honeymoon[/I], mer än den betabandska schizofrenin hos [I]Funky Squaredance[/I] och till och med mer än. nä, jag finner inga ord för [I]If I Ever Feel Better[/I].
En riktigt bra skiva måste vara gjord av ett riktigt bra band. En bra låt är absolut inte en bra låt. Det är världens sämsta missuppfattning. En bra låt är en dålig låt om det är en idiot som har gjort den.
Eller idioter som tycker om den.
[I]United[/I] får mig att gå upp mitt i natten för att bevaka mina eBayauktioner. 70-talet i små paket på posten.
[I]United[/I] säkrar Jeffrey Eugenides [I]Middlesex[/I] plats som tjock dammsamlare på mitt nattduksbord.
[I]United[/I] fick mig att se om [I]The Party[/I] med Peter Sellers (och Claudine Longet!) häromdagen.
Det kanske verkar långsökt - och just det sistnämnda visade sig vara en väldigt dålig idé - men jag gör det för Phoenix. På grund av Phoenix. Precis som jag tack vare Phoenix omvärderade 10CC:s [I]I'm Not in Love[/I].
Sofia Coppola passar in här också förstås.
Eller om det är tvärtom.
Att Phoenix skulle vara med i [I]Lost in Translation[/I] krävdes det inget geni för att räkna ut. Men att låta Air göra musiken till [I]Virgin Suicides[/I] krävdes det däremot ett geni att komma på.
Och allt hänger samman.
Phoenix började ju som Airs kompband.
Air gör [I]Alpha Beta Gamma[/I] och [I]Biological[/I]. Phoenix gör [I]Alphabetical[/I].
Hursomhelst. Tre år är lång tid. Om man håller andan. [I]Alphabetical[/I] har inte en chans att leva upp till de förväntningarna. Speciellt inte om man ser till dess beståndsdelar.
(Om man med beståndsdelar menar bas, gitarr, bruten engelska, synthar och digitala handklapp.)
Men. Så funkar det ju inte. Phoenix är så mycket mer. Phoenix gör som Townes Van Zandt gjorde före dem och klär folk i jeansskjorta. Gör tatueringar till en rimlig symbol för uppskattning.
[I]Alphabetical[/I] ser Phoenix åka på en andra [I]Honeymoon[/I].
ELO har fått flytta bakåt i skivbacken och Steely Dan, The Style Council och Hall & Oates tronar på platserna i solen.
Omslagsbilden är tyvärr den bästa konsumentupplysningen den här recensionen kommer att erbjuda.
Så [I]Alphabetical[/I] är inte [I]United[/I]. Kanske är den inte mer än drömmen om ett friktionsfritt midtempo, präglat av minutiös inspelningsteknik, dyra mikrofoner, sprillans nya akustiska gitarrer, slicka basslingor och fluffiga franska frisyrer. Men Phoenix själva är elva av tio.
Jag kan inte säga mer, inte kan jag beskriva en hel värld på några ynka rader. För det är ju det man får när popmusik fyller sin funktion på riktigt.
Så, jag slutar nu. Jag ska hinna läsa klart [I]Middlesex[/I].
Innan det kommer ett nytt band och möblerar min lägenhet med otympliga böcker, filmer, okända språks parlörer och, med lite otur, en slokhatt á la Lynsey De Paul.
Hej då. Vi kommer alltid ha Paris.
Skivbolag:
Artist:
