För den som inte lyssnar noga framstår kanske Orville Peck inte särskilt provocerande i den Trumptrogna mellanvästerns machokultur. Hans ekande torchsånger och dramatiska crooner-manér är strålande bra, och verkar helt inom genrens standard. Gitarrer ekar ödsligt i öknen, oxpiskor snärtar och det visslas ödesmättat som vore det regisserat av Sergio Leone. Men istället för vindpinade ärkemachos befolkas Orville Pecks vidder av queers och outcasts, gärna med multietnisk bakgrund och dubiösa sysselsättningar.
På samma sätt skulle kanske en del av texterna, som ändå rätt extroverta Queen of the Rodeo, Judy Garland-blinkande Kansas (Remembers Me Now) och till och med de olyckliga kärleksberättelserna i Big Sky passera under radarn. Men närmare lyssning - och sådan lockas man tveklöst till av de förföriskt smäktande sångarna - berättar om normbrotten, och det ger ytterligare dimensioner till en redan strålande skiva.
Orville Peck heter egentligen något helt annat och uppträder alltid i en rejäl Stetsonhat och täckande ansiktsmask, och ju mer utstuderat dramatisk eller rent av bombastisk han unnar sig att vara desto starkare blir upplevelsen hos lyssnaren. En smäktande teatral ballad som Hope to Die hade Morrissey i sina yngre och förnuftigare dagar väldigt gärna skrivit. Men det bästa är det mest aparta i sammanhanget. Turn To Hate hade utan minsta anpassning platsat på The The-Matt Johnsons mästerverk Soul Mining med sin lätt desperata och skarpt suggestiva indie, och kan mycket väl vara årets bästa låt redan nu.
Även om Pony som album inte är riktigt helgjutet nog för högsta betyg har de många topparna få motsvarigheter, och det finns all anledning att följa den maskerande cowboyen fortsatta äventyr med stor uppmärksamhet.
