För den som redan med sin debut dragit allt till sin spets är nästa utvecklingssteg desto svårare. Med en sexspårs-EP skickar den maskerade och übersentimentala queercowboyen Orville Peck (verklig identitet: okänd) upp ett knippe testballonger för att pröva alternativa riktningar. Kanske skorrigt avskalad ballad väldigt väldigt nära den åldrade Johnny Cash, som No Glory in the West? Bredbent kraftfull rootsrock med bilåkarmetaforer, som Drive Me, Crazy? Eller till och med radiovänlig Nashville-mainstream som i en helt ickeironisk duett med Shania Twain?
Orville Peck
Orville Peck - Pony
För den som inte lyssnar noga framstår kanske Orville Peck inte särskilt provocerande i den Trumptrogna mellanvästerns machokultur. Hans ekande torchsånger och dramatiska crooner-manér är strålande bra, och verkar helt inom genrens standard. Gitarrer ekar ödsligt i öknen, oxpiskor snärtar och det visslas ödesmättat som vore det regisserat av Sergio Leone. Men istället för vindpinade ärkemachos befolkas Orville Pecks vidder av queers och outcasts, gärna med multietnisk bakgrund och dubiösa sysselsättningar.
