Glöm Oasis vs Blur eller Robbie vs Gary. I Sverige tycks det just nu handla om Kent vs Bob Hund, i en märkligt konstruerad konflikt, där många vanligtvis vettiga människor missunnar Kent deras nyvunna stjärnstatus, med motiveringen att "Bob Hund är bättre". Själv tycker jag bara att det är fantastiskt att vi på en och samma gång har två tänkande band som hanterar orden som om de verkligen betyder någonting och musiken som en livlina, där greppet ibland slinter. Två band som kommunicerar med oss, även om det sker på olika våglängder. Gå på en Kent-konsert och studera publiken. De sjunger - texter som alla kan utantill, i kråmande parnings ritualer och lyckligt eller olyckligt samförstånd. Men framför allt sjunger de tillsammans. När Bob Hund spelar sjunger också många, men bara för sig själva. Kent är avtryck, Bob Hund intryck. Så mycket intryck att det inte riktigt går att dela med någon, framför allt inte en stor massa. Men med det här albumet blir det svårt att hålla massan utanför. Svårt att fortsätta ha dem för oss själva. Det är helt enkelt för bra för det. För viktigt för det. Jag vill inte kalla det årets svenska album, för det tycker jag fortfarandeatt Kents Verkligen är. Eftersom Bob Hund valde att portionera ut sin musik i små doser, med några av sina allra starkaste spår någonsin redan på vårens EP, har de slagit undan benen för sig själva när det gäller högstabetyg och sådana titlar. Däremot är det ett oerhört bra album, av ett band som aldrig varit bättre. Eller mått bättre, för den delen. Om en hund mådde så här skulle den rulla runt på rygg, skälla kelet och piska svansen uppfordrande mot golvet. Allting är relativt, men med det känsloläge vi fått som måttstock när det gäller Bob Hund är detta ett sällsynt harmoniskt album. Eller som de själva uttrycker saken, i den lysande Düsseldorf: När jag blir nyfiken står tiden still Då blir jag pigg och orkar lite till Det gör det dock inte mindre engagerande. Särskilt inte som texterna inte bara målar vardagens små infernon och oaser, utan också lyfter blicken utgenom de smutsdammiga fönstren. Papperspåse är bara ett av exemplen, där Bob Hund med obarmhärtig effektivitet slår undan samhällets skygglappar: Nya svenskar Gamla svenskar Osvensk stämning, osvensk stämning Sverige sjunger Thomas Öberg, med en röst som utan åthävor får allt brus runtom att tystna. Han pausar en stund; vilar i det svajande kompet och fortsättersedan: Trevlig stämning Osvensk stämning Konstig stämning Reklamkampanjer Valkampanjer Och där står jag, med en papperspåse. På mitt huvud. Sedan tar det slut , detta album, och man måste snabbt tillbaka för mer. Till den stillsamma vardagsepisteln Reinkarnerad exakt som förut, där livetär som en straff av Staffan Tapper. Eller till den maniska Nånting måstehända, som är den bästa uppföljare till Halka som Jocke Berg i Kent någonsin kan hoppas om att kunna skriva. Eller som mina två personliga favoriter, i hård kamp med redan nämnda Düsseldorf: Först den Scott Walker-hypnotiska Upp, upp, upp, ner där Bob Hund själva, bättre än alla långrandiga recensenter, definierar vad det är som gör dem så märkvärdiga: Här och nu upphör allmän väg Gå in på egen risk En person leker fågel Mittemellan eller fisk Det här är fågel, tro mig. Mest av allt i Indianernas park, som likt Neil Young i hans största stunder möter smärta och sorg med skönhet och nakensårbarhet. En sång som tar som ett slag i magen, för att sno ett citat till. Och ett album som gör slut på förvirringen.Nyckelord:
Skivbolag:
Artist:
