Noel Gallagher’s High Flying Birds – Who Built the Moon

Patrik Forshage 00:13 23 Nov 2017

Tvärs igenom inledande Fort Knox, vars groove enligt ryktet är inköpt för en billig penning från ett Madchester-restlager från 1989, ringer envetet en väckarklocka från början till slut. 

Det dröjer dock inte länge innan lyssnaren kan somna om, för här finns inte mycket annat som upprätthåller engagemanget. Titelspåret är ärligt talat det enda spåret som hade platsat på något av Oasis tidiga album, och Holy Mountain med Paul Weller på orgel (!) är en kul pastisch på topplisteglam från 1972, likt en munter kombination av det bästa från Slade, Wizzard och Mud. Sedan är det slut. 

Istället för låtar konstruerar Noel Gallagher enformiga rytmverk och hoppas att namnkunniga gäster som Paul Weller och Johnny Marr ska väga upp. Det gör det inte, och när han någon gång ändå får till en refräng, som i snabba She Taught Me How to Fly, grötar han till med syntetiska sångeffekter och minst tre lager gitarrer för mycket. De sedvanliga referenserna till såväl The Beatles och The Stones är finesslösa, och hur Noel Gallagher själv klarar att hålla sig vaken igenom banala rocktrivialiteter som Black & White Sunshine är ett mysterium, väckarklockan till trots.

I sin desperation återvänder han till sina beprövade mediabashing-strategier för uppmärksamhet, och i jakten på de största troféerna gör Noel Gallagher ännu ett utspel mot Thom Yorke och förklarar att hans katt Boots är ”mer rock’n’roll än Radiohead”. Tyvärr tar han inte den självklara konsekvensen av det - att låta Boots göra hans skivor istället.

Skivbolag: 
Artist: 
1 Visa kommentarer (1)

Fler musikrecensioner

The Rock*A*Teens - Sixth House

Du är förlåten för att aldrig ha hört talas om The Rock*A*Teens, de var som bäst måttligt framgångsrika på den lokala Atlanta-scenen innan de la ned verksamheten för 16 år sedan. Men när de nu är tillbaka med intensiv och rejäl skramlig garagerock och med en frontfigur i Chris Lopez med febrig intensitet, kraftfull pondus och en rejäl dos självironisk humor finns det ändå anledning att låna dem ett öra. Särskilt Lady Macbeth oroar och övertygar.

Dirty Projectors - Lamp Lit Prose

Den sortens hipsterness som Dirty Projectors med sin distinkta Brooklynindie full av modern och dansbar elektronik för några år sedan var självaste sinnebilden av brukar ha kort hållbarhet. Men som få samtida band har Dave Longstreth upprätthållit en sådan status över åren, och när han nu återvänder med finns alla förutsättningar för en fortsättning på det.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!