På Massive Attacks två år gamla album Protecion, som fortfarandeär oöverträffad som stämningsmusik för 1990 talets andra hälft, slogs Everything But The Girls sångerska Tracey Thorn och reggaelegenden Horace Andy om mikrofonen med den gamla Shut up & dance-sångerskan Nicolette Okoh. Egentligen spelade det ingen roll vem som sjöng, det blev fantastiskt ialla fall. Nicolettes två bidrag, Three och Sly var hur som helst utmärkta. När Nicolette två år senare gör sitt andra försök att slå igenom som sångerska på egen hand (hon släppte ett par singlar 1992 på Shut up & dances skivetikett) finns det med andra ord all anledning att bli en smula upphetsad. Det räckte dock med de två singlarna No government och We never know för att entusiasmen skulle lägga sig. Det låter verkligen inte bra. I albumformatet blir hennes musik ännu mer outhärdlig. Problemen är enkla. Dels suger låtarna. Dels skriver Nicolette dåliga, pretentiösa texter. Men framför allt verkar hon ha en ganska kapital identitetskris. Jag förstår inte varför hon försöker låta som en Nina Simone i målbrottet när hon egentligen borde låta som Rita Marley efter några flaskor whiskey. Det är visserligen ganska coolt att hon väljer att göra en ragga influerad, moderniserad dubplatta istället för att ränna omkring i den skog av Portishead-remixar och Howie B-rytmer man förväntat sig. Men det spelaringen roll hur tuffa junglerytmerna i Song for Europe eller technoslingornai Beautiful day låter, så länge hon varken kan sjunga eller skriva texter.
Fröken Okoh gör nog bäst i att ta ett par sabbats år från musiken och vänta på att pojkarna i Masive Attack ska klura ihop ett par fina reagge låtartill henne. Till dess får ni nöja er med att lyssna ännu en gång på MassiveAttacks Protection.
Skivbolag:
Artist:
