I [I]Felonius[/I] sjunger Howe Gelb att han helst hade stulit av Monk, Ellington och Kerouac, men vare sig tunga eller instrument lyder honom. "The piano's stealing Lou Reed Licks, licks that he probably stole, (...) The tongue is talking like Lou now, like it had no choice or nothing else to do now". Men även om Howe Gelbs pratsång mer än tangerar en skojfrisk Lou Reed, om inte det vore en självmotsägelse, och även om gitarren ibland tillåts rusa i konstiga riktningar, är [I]The Listener[/I] inget annat än en jazzskiva.
Medan föregångaren [I]Confluence[/I] var extremt spretig, till och med räknat med Gelb-mått, är [I]The Listener[/I] desto mer sammanhållen. Större delen av musiken tillkom under Howe Gelbs halvårslånga vistelse i Århus förra året, där han varje vecka jammade på ett café tillsammans med lokala Under Byen. Med försiktiga trummor, kontrabas och någon gång bongos bakom det dominerande pianot - värdigt 70-talets Tom Waits - och med Howe Gelb andandes och viskandes för nära mikrofonen blir det rökig nattklubbjazz i direkt fortsättning på förra årets Giant Sand-tolkning av Black Sabbaths [I]Iron Man[/I].
Även på det som spelats in hemma i Tucson tillsammans med Joey Burns och John Convertino, och med Handsome Family som gäster, är Howe Gelbs värsta skrovlighet bortslipad, och det gör [I]The Listener[/I] till den mest lättillgängliga ingången till Arizona-kollektivet. Dessutom är - jag har sagt det förr - varje skiva med sågsolo ett måste.
Ännu stillsammare är The Nick Luca Trio, det senaste tillskottet till den växande Giant Sand-familjen. Nick Luca har visserligen haft sitt finger med i spelet länge, men nu kliver han fram med en mycket stillsam samling sånger som även de drar åt pianojazz, men adderar akustisk groove och en klassisk modernitet som på [I]Past Away[/I] påminner om Money Mark.
"I live my life psychedelically", viskar Nick Luca, och vackra [I]Back Again[/I] med Joey Burns cello är en av flera trösterika stunder för alla som väntar på nästa Mercury Rev.
Skivbolag:
Artist:
