Nick Cave & The Bad Seeds

Patrik Forshage 10:37 2 Apr 2001
För länge sedan arbetade Nick Cave med stora penseldrag. Han var King Ink och släppte lös fladdermöss för att åstadkomma expressionistiska verk med gotisk prägel. Men de senaste tio åren har hans konst tagit sig helt andra uttryck. Med piano och stråkar fortsätter han numera att förfina sina lågmälda impressionistiska målningar, och för betraktaren är det bara den ständigt närvarande fixeringen vid existensens mörka sidor som avslöjar att det är samma konstnär. Hans teknik har gått från att vara elakt grimaserande parodier på Scott Walkers stil till att vara perfekt hantverk i samma genre. På utställningen [I]No More Shall We Part[/I] kan ett nytt drag märkas hos Nick Cave. Liksom tidigare väljer han att i enstaka målningar samarbeta med andra, och här söker han sig tillbaka till mästarna inom allmogekonsten. Anna och Kate McGarrigles naturalistiska bidrag gör att det i hans senaste verk går att spåra hoppfullhet. Nick Caves bilder är alltid estetiskt tilltalande, och gör sig utmärkt som icke påträngande fond till nattliga samtal. Men den som väljer att ägna koncentration åt bilderna finner väl avvägda kompositioner med raffinerade detaljer, som en repetitiv vemodig violin i [I]Hallelujah[/I]. Svart och grått dominerar som alltid Caves bilder, numera kombinerat med 50 nyanser av blått. Här och där smyger Nick Cave effektivt in en kontrasterande detalj. Även när Nick Cave kommenterar upprörande samtida företeelser som nyfascismens nolltolerans och queerbashing arbetar han försiktigt på stora dukar med klassiska symboler som Damokles svärd. På en stor helt vit duk, lik 15 fot ren snö, kan den uppmärksamme hitta ett blodrött stänk och grubbla över känslorna hos den ensamme man som begravts i skredet. Den åldrande Nick Cave är ingen konceptkonstnär, och anses därför alltför omodern för att hängas på Stockholm Art Fair. Med [I]No More Shall We Part[/I] visar dock Nick Cave att han med självklar auktoritet kommer att passa in när hans verk i framtiden tar plats intill de klassiska mästarna Lee Hazlewood, Serge Gainsbourg och Leonard Cohen på Nationalmuseum.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner