Lyssna en stund, kids. Det fanns en tid när en ny New Order-skiva var en världshändelse. En senare känd poet formulerande den odödliga frasen "Jag tycker att det var en fördel att Ian Curtis dog" i en entusiastisk fanzinerecension av deras debutsingel 1981, och så har det fortsatt.
Det är förklaringen till att vi åldringar flockades för att se New Order skamlöst rada upp hits på Hultsfred för två år sedan. 40-åringarna jublade över Joy Division-låtar, 35-åringarna över Blue Monday, 30-åringarna över Ibiza-grooves och 25-åringarna kände förvånat igen World in Motion, medan de 20-åringar och yngre som råkade gå förbi mest gapade över uppståndelsen.
Numera benämner de sig som ett veteranband, och varje skiva är en comeback. För tre och ett halvt år sedan fick de ihop en skiva som hade sina poänger, inte bara Courtesy av Bobby Gillespie. Att den var rockig och gitarrbaserad var dock följden av ett missförstånd. "Vi trodde att det var den allmänna trenden och att det var sånt folk ville höra", berättar en vilsen Bernard Sumner öppenhjärtigt. Nu är gubbgänget - jo, Gillian Gilbert stannar hemma och passar Stephen Morris barn - helt lost bland trenderna, och blandar ihop allt de kan komma på, för säkerhets skull. Lite 80-talsgitarrpop med poänglösa gitarrsolon, någon slamrig rock utan mål eller mening, mycket synthpop á la storhetstiden men på tomgång, och till och med en reggaelåt (!) som låter härsken UB40.
Med undantag av den sistnämnda är New Order för erfarna för att helt hamna i diket, men musik där entusiasm och idérikedom har ersatts av rutin och försörjningsplikter är död musik. New Order har blivit patetiska. New Order har blivit Status Quo. Skivan släpps den 28 mars.
Skivbolag:
Artist:
