Av alla svenska album de senaste fem åren är nog Grand Tone Musics debut den skiva jag spelat flest gånger. Ett lågmält lyckligt rockalbum med den udda kombinationen orgel, bas och trummor som hade absolut noll med övriga musiktrender att göra. Att lyssna på den skivan var som att öppna fönstret -- frisk luft. Jag har dessutom gillat allt Nina Ramsby varit iblandad i, från God Damn Carneval och Salt till Grand Tone Music och Baxter.
Varför blir jag då inte lika fängslad av Grand Tone Musics andra album? Det kan säkert ha lika mycket att göra med mina egna humörsvängningar som med själva skivan -- en anledning till att jag spelade första skivan så mycket var att vi precis hade flyttat in i en ny lägenhet där just Grand Tone Musics debut av någon anledning lät förträffligt i den befriande tomheten mellan flyttkartongerna -- men en annan anledning till att jag inte kan ta till mig den här skivan på samma sätt är att stämningsläget i musiken nu har förändrats.
Grand Tone Musics debut kändes som ett album som efter Salts intensitet berättade om ett nyvunnet lugn. Men nu har oron kommit tillbaka igen. Det låter intensivare, på sätt och vis mer angeläget, men för den skull inte nödvändigtvis bättre. Ibland kan det vara en fördel att inte ha några större ambitioner när man gör musik. Att man bara vill spela för att ta en paus kan göra musiken oväntad, fri och ny. Men när Grand Tone Music nu plötsligt är ett färdigt band med förväntningar att leva upp till, i motsats till en tillfällig experimentverkstad och frizon, så krymper de fri ytorna. Musiken blir mer begränsad.
Skivbolag:
Artist:
