Chicago är en ultra-urban plats där solen sällan tar sig igenom smoggen, där snön faller tjock på vintern och där fabrikerna sätter sin oundvikliga prägel på stadsbilden. Större delen av teorin står på väldigt lösa grunder och har mest blivit till som en rimlig förklaring till varför nästan var femte skiva jag äger skapades där. Det finns inget att göra så man kan lika gärna spela perkussion på godtycklig skiva eller starta ännu ett band.
The National Trust är mer än ännu ett band. De slår hål på både mina teorier och väderleksrapporten. I deras Chicago skiner solen, som den sken när Curtis Mayfield föddes där för sextio år sedan. De antydningar The Sea and Cake har gett till heta sommardagar är plötsligt just bara antydningar. På Dekkagar, som är The National Trusts första LP, är det högsommar. Det är så varmt att folk tagit sin tillflykt till parkerna där de ligger med vackra bara ben och kisar förgäves. Träden bär apelsiner och ska man någonstans så cyklar man. Ni hajar. Inledande Making Love (In the Natural Light)
förklarar det bättre. Det är en vansinnigt lång jazzfunkburgare med smekande stämsång, puttrande congas och bongos, piano, orglar och en flöjt som smälter rakt in. På den följer kärleksfulla hyllningar till den kaliforniska solen, soulen, den svängigaste popmusiken, Bill Withers och, jo, Pink Floyd. De balanserar mellan Colin Blundstone och Lambchop, inspireras av Lovin Spoonful och minns Curtis. Och de gör det med en obegriplig lätthet. Om det inte framgått så står de också dumdristigt nära pretentionernas yttre gräns men backar i precis rätt ögonblick nästan varje gång. Två år tog det i studion, för Neil Rosario och Andy Cunningham, Brian Deck, Bryan Aldrin, Russell Baseman och fler. De flesta namn är bara vagt bekanta -- och det genom Red Red Meat, ett bluesrockinspirerat indieband som släppte skivor på Sub Pop under 90-talets första hälft. Och just där ryms min enda invändning, jag fattar inte hur den här skivan kan ha blivit till.
