Den allvarligaste invändningen mot Nancy Sintras allstar-comeback, nio år efter hennes senaste skiva och Playboy-utvik, är att hon inte har mycket till röst kvar. För länge sedan beskrev Lee Hazlewood henne som "tough and gentle, nasty and sweet, experienced and innocent". Numera är hon bara tuff, elak och erfaren, och dessutom ganska härjad.
Jarvis Cocker och Little Steven lyckas delvis maskera bristerna elektroniskt eller bakom stora Spectoreska arrangemang, men alltför ofta låter det som om Nancy Sinatra inte hunnit få dagens första cigg eller morgonkaffe. Det som var avsett att låta sexigt blir bara alkoholiserat ostadigt och ibland påfallande likt en åldrad Nico.
Trots det är skivan inte den katastrof den kunnat vara. Det är inte Morrisseys förtjänst, även om det är han som initierat projektet och också bidragit med vokala inpass i sin egen [I]Let Me Kiss You[/I]. Även om det är intressant att höra hur sologitarren skamlöst imiterar Johnny Marr är Morrisseys egen version naturligtvis överlägsen.
Nej, skivans kvaliteter finns istället där några artister använder hennes svajiga röst och väldokumenterade historia till hennes fördel. Calexico leker med 60-talshitsens countrylunk och kompletterar ökengitarr och stråksektion med ett mustigt mariachiblås. [I]Ain't No Easy Way[/I] hade kunnat vara en trött veteranrocklåt om inte Jon Spencer hade klivit in som mullrande duettpartner, utan Lee Hazlewoods skrovliga elegans, men definitivt med ett djup som matchar Nancy Sinatras tidigare samarbetspartner.
Allra längst går Thurston Moore i [I]Momma's Boy[/I], som helt enkelt är ett Sonic Youth-spår med Nancy på Kim Gordons plats. Atonalt, monotont, suggestivt, hårt, och perfekt för Nancy Sinatras darriga röst. Varför låter inte hela skivan så?
Skivbolag:
Artist:
