Carl Reinholdtzon Belfrage åker på en weekend till monokulturens huvudstad och blir inte imponerad.
Det händer emellanåt i idéhistorien att en enskild individ gör en instats av så enastående vikt att en hel intellektuell disciplin identifieras med personens namn. Detta gäller exempelvis Jungs analytiska psykologi, liksom naturligtvis Freuds psykoanalys. Stockholm har också gett namn till en händelse – Norrmalmstorgssyndromet eller Stockholmssyndromet som det numera heter. Ett psykologiskt skeende där offret börjar sympatisera med sin förövare och ser utomstående möjlighet till räddning som något ont. Detta utgör fundamentet för att förstå den enkelspårige stockholmarens psyke. Men låt oss börja med något lättsammare! Som Jeopardy! Svenniga huvudstäder för 500, tack. Ok, svaret lyder ”Det du får om du köper Köpenhamn i Chinatown”.
Stockholm är lite som Eva Röse. Vacker på utsidan, men inte våldsamt talangfull på insidan. Det är bara här personer som Stina Wollter och Cissi Wallin kan ta över en hel stads- och medieapparat. Eller en korrupt och toxisk landshövding med Playmobil-frisyr och ”komiker”-man belönas med ett tv-program på statstelevisionen efter att skandalen briserat. Udda, to say the least. Jag skulle gärna slänga in några personer som identifierar sig som män här också, men könet är likt diesel förbjudet i innerstan sedan en omröstning i Hornstull. Och när jag befinner mig här ett par dagar innan USA-valet skriker följaktligen media ut att Harris kommer att vinna och att Trump är Hitler. Nyanser och analys är inte trendigt i huvudstaden. Däremot masspsykos. Ingen journalist har accepterat det demokratiska valet. Vilket lett till att Handelsbanken numera helt tagit över den mediala bevakningen.
Jag flyger in från New York (äter på Bridges) med ett par övernattningar i Baskien (äter på Etxebarri) och landar slutligen i Sveriges huvudstad. Vissa skulle likställa riktningen i denna långa flight med Fermentas kurs på 80-talet. Från fantastisk till usel. Men jag är exalterad. Jag ska checka in på Ett Hem. Inte ett hem som i din förvirrade morfars boende utan det som Gud hade för avsikt när han planerade kollektivt boende värdigt vår natur. Ett Hem är hotellvärldens motsvarighet till flygindustrins Concorde, det enda värdiga för en person på resande fot.
På väg i taxin från Arlanda anländer jag snart till storbyn. En argsint mobb uppenbarar sig i stadsbilden. Jag frågar chauffören vad som står på. ”Det är upprörda frilansare för Svenska Dagbladet som just fått sitt arvode”, berättar han. Jag låter fönsterrutan gå upp mellan kulturarbetarna och mig. Ord som ”hur ska vi överleva” och ”orimligt låga summor” hinner nå mina trumhinnor innan dessa klagorop byts ut mot Steely Dan som spelas upp i mitt mikroskopiska ljudsystem från en dansk tillverkare. Jag ger journalistdemonstrationen 3 plus.
Jag gör som jag alltid gör vid ett Stockholms-besök. Först Skogskyrkogården för en promenad. Taxichauffören får koordinaterna och vi rör oss sakta genom stockholmstrafiken. Östermalm. Stopp i trafiken. Två damer i korrekt skurna pastelldräkter framför ett konditori med snirkliga bokstäver som berättar att det har funnits bakverk här sedan 1823. Någon borde meddela dem att det säkerligen är dags att slänga bullarna nu, men det är inte läge för mig att gå ur taxin. Innan vi återigen rör på oss hör jag damerna prata om en Joyce Carol Oates-roman cirkulerande kring kejsarsnitt, kort läkarutbildning och en tid med märklig kroppsuppfattning.
Taxin äntrar Södermalm. Här föds kulturdebatter lika farliga som doftljus. Woke är det nya hot yoga. Och det kan när som helst ske ett upprop som skrivs på av ”kända” kulturpersonligheter eller bara personer som någon gång burit en lampa i ännu en Lång dags färd mot natt-uppsättning. Vi kör längs en gata där djupt radikaliserade personer i funktionskläder rör sig oroligt iklädda kreativa kepsar, ryggsäck på magen och tygpåsar med djärva politiska budskap. Jag betalar taxichauffören extra för att öka hastigheten genom den här stadsdelen.
Framme. Ber chauffören vänta. Skogskyrkogården gör mig förberedd på det mesta. Arkitekturen. Platsen. Döden. Det ger mig lugn och harmoni. Detta plus ett Rubinola-äpple från Cajsa Warg är som ett inre spa med tillhörande behandlingar. Gunnar Asplunds och Sigurd Lewerentz skapelse är vår motsvarighet till Jeremy Irons röst i Peter and the Wolf. Världen stannar upp och likt Prousts madeleinekaka tycks kyrkogården frammana relationen mellan tidens flykt, minnets mekanismer och konstens höga uppgift. Jag är nu förberedd för 48 timmar i monokulturen Stockholm.
Vi kör tillbaka mot innerstan. Jag instruerar chauffören från baksätet att försiktigt vissla när vi når ambassadkvarteren i Lärkstan. Jag lyfter då ögonen från Sally Rooneys fantastiska Intermezzo och tittar ut. Schweiz ambassad. Sri Lankas ambassad. Moldaviens ambassad. Slutligen Sköldungegatan 2. Jag säger adjö till chauffören och avtalar tid för återresan till Arlanda. Vänder mig om och trycker försiktigt på en knapp bredvid en massiv järngrind. När jag uppgett mitt namn klickas jag in och en person ur personalen möter mig omedelbart för att ta mina väskor och, visar det sig, hälsa mig välkommen.
På väg upp mot mitt rum passerar en herre av utländsk härkomst med gymnastikskor från Antwerpen och Todd Snyder-rock stor som en rymdkapsel. Det är sådana personer jag gärna ser som grannar. Med internationell flair. Ett Hem har detta. Resten av Stockholm är som att försöka andas i en plastpåse.
Jag undrar var man ska gå ut i den här influencer-staden. Om man ser till stadens köpta influencers tips så är det tydligen Synsam och Dafgårds frysta köttbullar man ska gå till, men det är Bar Europa stockholmssyndroms-människorna pratar om.
Bar Europa är ett litet, litet ställe, stort som en busskur, och inredd med små bord, möjligtvis avsedda för speed dating. Nu var det länge sedan jag bodde i Göteborg, men Bar Europa påminner mig om Göteborg. Bar Europa är som ett Uppåt Framåt med dålig budget. Jag beställer lite olika saker från den enkla menyn. Bland annat ostron som jag sparar på en tallrik om Expressens matkritiker skulle dyka upp. I veckan erkände en av dem att hon aldrig ätit ostron. Hade det skett i Frankrike, att en matkritiker inte ätit ostron, hade personen naturligtvis fått gå på dagen. I Stockholm passerar det obemärkt förbi. Sedan letar jag vin som passar min smak. Jag hittar ingenting. Jag dricker istället en öl som inte smakar någonting.
På väg därifrån är jag på väg att trampa i något otäckt. Är det Expressens Gunilla Brodrejs illgröna byline-tröja? Nej, det visar sig vara ett djur som kräkts.
Jag går till ett kafé i närheten. En barista häller upp kaffedrycken och tillverkar ett löv på ytan med ett leende som låter mig förstå att han är fullständigt övertygad om att han är Picasso. Jag är ledsen om ni vill veta vad kaféet heter, men jag har ingen aning.
Vi går vidare till ett annat ställe vars namn inte var minnesvärt. En vuxen person dricker, på fullt allvar, cider. Fascinerande. I övriga världen dricker ingen över 12 år cider. På en scen spelar någon gitarr. Publiken känner igenom honom. I Stockholm är alla kända…i Stockholm.
Riche Fenix. En promenad bort. Vi går in. Det hänger vägskyltar på väggen. Finns ingen förklaring, möjligtvis övningskör ägarens dotter eller så har inredaren hoppat på den icke-existerande trafikskoletrenden som Architectural Digest aldrig skrivit om. Vi ställer oss i baren och beställer Sazeracs. Bartendern säger absolut, men kommer snart tillbaka och meddelar att det inte finns någon absint.
Vi åker tillbaka till Ett Hem.
Jag säger till personalen att jag vill äta middag. Svaret blir en fyra timmar lång upplevelse. De bästa råvarorna i säsong tillagade i den svårbemästrade och gåtfulla brytpunkten mellan klassiskt och avantgarde. Mitt svalg får jonglera med världsomspännande Fabergéägg i olika färger, texturer och smaker och se de speglas mot varandra i ett synnerligen unikt smakkalejdoskop. Jag dricker min favoritproducent Gavenet rakt igenom middagen. Känner ni till Jean-François Gavenet? Det borde ni göra. Det är som att sluka ett svärd av honung utan att bli stungen. Det låter om möjligt pretentiöst och lite för sagolikt för era öron, men det är helt och hållet sant.
Sista dygnet tar jag inga risker. Jag stannar helt på Ett Hem. Tränar i gymmet. Drar upp ett bad med badsalt och badolja. Smörjer in hela kroppen med något som bara är tänkt för ögonlocken. Jag tar på mig min korta Bode-jacka, pastellblå Haans Nicholas Mott-kostym och Margiela-kängor och ställer mig på rummets balkong och ser ner över Lärkstaden. Jag går slutligen ner. Checkar ut, betalar och stiger in i taxin.
I bilen mot Arlanda tittar jag bakåt och ser landmärken från Stockholm försvinna i bakgrunden. Jag saknar jag New York och Baskiens diton och jag inser plötsligt att Stockholm naturligtvis är motsatsen till en utlandsresa, det är en u-landsresa.
Läs även: En ung mans erotiska resa från Stockholm till Marbella
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 11, 2024.
