Hösten är kort och går snabbt. Plötsligt är vi här igen. Mörkt på vägen till jobbet, lika mörkt på vägen hem. Dagarna utan solljus kan avlösa varandra i evighet. Vi beklagar oss över att julen börjar säljas tidigare och tidigare för varje år som går, fast vi längtar efter julbelysningens ljus och trygghet.
Men det är inte bara mörker och juleljus som omfamnar oss. Snart kommer årskrönikor, listor och sammanfattningar fylla tillvaron. Året lider mot sitt slut, för somliga är det dags att knyta ihop säcken medan andra bara vill lägga en filt över det.
I mitten av november bjuder Malmö stad in till konferensen ”Eurovision 2024 i Malmö och framtiden för stora evenemang – om att stärka demokratin i en komplex värld”. Den där Eurovision-veckan i maj, när vi hade krypskyttar på taken runt Folkets Park för att ett land som begår ett folkmord skulle delta under den falskt klingande devisen ”United by music”, känns plötsligt som en evighet sen.
Frågar du oss som bor och lever här om Eurovision-veckan höjs ofta tonläget. Många är ledsna och arga. Frågar du barnfamiljer förlorade de sin park. Frågar du krögarna uteblev den potentiella kassakon, vilket visar vad folket egentligen tyckte om spektaklet. Och vad konsekvenserna blev.
Jag föreställa mig att till och med många av de som jobbar på Malmö stad hade samvetskval kring att arbeta med festivalen.
För att avsluta med flaggan i topp ska deltagarna enligt inbjudan ”samlas för att dela lärdomar från Eurovision song contest 2024 i Malmö”. Hur ser gästlistan ut? Vem ska dela lärdomar och stärka demokratin i en komplex värld? Folk som jobbar med evenemang i andra kommuner, representanter från näringslivet och de som hade nyckelfunktioner i projektet, tydligen.
Inte de som jobbat med det, knappt ens någon från Malmö, verkar det som när jag hör mig runt. Inga avhoppade artister, lokala aktivister eller någon som skulle kunna representera folkets upplevelse finns i panelsamtalens deltagarlistor.
Konferensen är endast för inbjudna. Information om den finns varken på Malmö stads hemsida eller på kommunens egna intranät. Om inte alla perspektiv blir inbjudna eller hörda, vem skriver då historien? Vad blir stadens identitet och vem är det som bestämmer hur en stad ses utifrån?
Nu kan jag ju omöjligt säga vad som kommer att avhandlas eller vilkas upplevelser och perspektiv de inbjudna bjuds på. Men med gästlistan i åtanke känns det som att de kommer få en potentiellt ensidig berättelse och att många viktiga röster inte kommer att bli hörda.
Folket ges heller ingen möjlighet att visa vad de tycker på grund av hemlighetsmakeriet. Det får mig att ställa mig ytterligare en rad frågor. När tiden går, vems historia får vi höra egentligen? Har vi som invånare ett ansvar över att komma ihåg det vi ser och är med om?
