Lykke Eder-Ekman har fått nog av stockholmskillar som simpar för Malmö.
Jag orkar inte se en enda till kille med Alba vinbarsglansig blick och en Byredo-plym som står rakt upp ifrån hans 20-åriga kropp lägga ut en till story på ett grått Möllevångstorg och tagga ”MÖLLAN” rakt över bilden. Sibyllan lyser i mörket. En mås på kullerstenen. Tyvärr är det höstlov för alla som musiken räddade från sporten (folkis) och säkert match för de som höll fast vid fotbollen och därför dröjer det inte länge förrän det blir en jävla ruljangs på de där storysarna igen.
Jag vet vad ni vill killar. Ni vill verkligen, verkligen claima något här i livet, som inte är Melvin Carrere som bästis eller en praktikplats hos Gustaf Westman, men ni vill verkligen, verkligen inte flytta ifrån Stockholm. Ni vill ha ert alldeles egna revir, men Södermalm är redan nerpissat av exakt alla andra. Därför sjunger ni med i Inte New York som att det enda ni gjort sedan födseln är att ha hederliga jobb och berättar för alla var Södra Förstadsgatan egentligen ligger. En gång hade ni nämligen en ”sommarkompis” där eller så bor det en vuxen som visat diffust intresse för era band på den gatan. Han har varit ganska konstig mot er tjej några gånger, men ni håller käft och köper en till öl på ”ölis” för det är så man gör i Malmö. I Malmö får man nämligen vara en vanlig kille, om man vill.
Är det det som lockar er? Att man kommer till staden och plötsligt har krockat med inte mindre än fyra lockiga smala killar på cykel som säger ett bryskt ”Sorry mannen!” och att det då är som att höra självaste Bob Hund tala till en? Känner ni för Malmökillarna som tjejer känner för Liv Strömquist? Att det är de enda människorna i världen som på riktigt förstår er – en känsla ni grundar på att de fortfarande vågar säga ord som ”hora” och ”cp”? Ser ni en like i de sjuka ögonen? Jag tror det. Drömmen om att leva på existensminimum på det gamla sättet, att man är lite smal, inte alkoholist, och fortfarande har god kontakt med sin mamma är en dröm som ligger fruktansvärt långt bort från er. När ni är i Malmö är det som att ni vittrar Gud. Ni ser på Moriskan och det står stilla i bröstet i några sekunder, sedan gör det mycket ont och det är äkta, ren kärlek. Gissar ni.
Fattar ni inte att de där Malmökillarna reser sig upp och cyklar iväg skrattande sen? När ni svarat på hans ”Sorry mannen!” med ord som ligger farligt långt bort från er stockholmska. Fortfarande förföljd av Byredo-molnet. Det är skillnaden mellan er, tänker Malmökillen när han cyklar Södra Förstadgatan ner (du hade förresten fel om vart den låg): Du luktar Patchouli, han luktar bara svett. Gissa vem som förlorade oskulden först.
För er är Malmö en evig storebror. Han går på svartklubb, ni kommer bara in på Debaser. Han spelar i band, ni spelar i band. Men hans är bättre och skulle aldrig ha ett eget Instagramkonto. Han bär på en stolthet man bara kan ha när man sparkar uppåt. Ni ser den och försöker apa efter, men det slutar bara med att ni sparkar på er själva.
Jag har bara en sak att säga er: flytta till den småstaden, eller ta bort storyn.
