Mauri Hermundssons chips sålde slut fortare än Taylor Swift på Friends Arena. Frasse Levinsson ringer sin gamle vän för ett exklusivt samtal om succén.
Tja!
– Hej. Är det något viktigt?
Ja, det kan man lugnt säga.
– Vadå, är det någon som har dött? För annars har jag typ inte tid med det här.
Quincy Jones och Suzanne Osten. Men det är inte därför jag ringer.
– Men då får vi ta det någon annan gång. Jag har skitmycket att göra och jag håller typ på att bli lite utbränd igen.
Det ÄR viktigt.
– Säg vad det är så får jag avgöra det.
Du har inte svarat på frågorna jag skickade om dina chips.
– Nej, förlåt. Jag har verkligen inte haft tid. Men jag ska göra det.
Det har du sagt i fyra veckor nu.
– Men jag hittar ju inte på.
Du hade tid med Göteborgs-Posten.
– Ja, men de ringde vid ett bättre tillfälle. Det var ju bara en slump.
När GP ringer passar det att svara, men gamla polare ghostar du? Det är bra Mauri, hugg dina vänners huvuden och skåla i deras blod!
– Men fan, nu är du orättvis. Det här har ju inte med vår vänskap att göra.
Nej, den åkte väl i soporna så fort du blev chipsmiljonär?
– Allvarligt. Jag är på en inspelning. Zlatan står här och väntar på mig ihop med helt tv-team.
Det är en trevlig vana du har, att låta människor vänta.
– Men nu är det ju ditt fel att han får vänta.
Du kan hälsa Zlatan att jag väntade ganska länge på att han skulle göra comeback i landslaget. Nu får vi se hur kul han tycker att det är att smaka på sin egen medicin.
– Jättekul. Nu måste jag gå på riktigt.
Kan vi inte bara ta några frågor om chipsen först?
– Men jag hinner ju inte. Förstår du inte det?
En fråga om chipsen bara?
– Okej. Men då får du lova att vi lägger på sen och att vi är färdiga med det här?
Jag lovar.
– Kör.
Jag såg att en av sorterna smakar wasabi. Du funderade aldrig på att göra tvärtom och släppa en wasabi som smakar chips?
– *Klick*
Läs även: Frasse Levinsson möter Pete Doherty
