Vem har råd idag att äga sin bostad? Och vilka vinner på att befolkningen drunknar i lån? I boken Fuskbygget djupdyker Andreas Cervenka i vår tids kanske mest akuta kris.
Någonting har hänt. De senaste åren har konversationen bland mina vänner alltmer kommit att handla om amorteringar och räntesatser. Är det bara att vi blir äldre och tråkigare? Eller handlar det om att vår generation alltmer hamnat i en bostadspolitisk rävsax, där valet står mellan att belåna sig högt över öronen eller att sova på soffor? Det senare, hävdar Andreas Cervenka i sin nya bok Fuskbygget: Så knäckte bostadsmarknaden Sverige och världen.
I boken förklarar Andreas Cervenka, som också är ekonomireporter på Aftonbladet, hur tak över huvudet har gått från att ses som en mänsklig rättighet till ett sätt för banker och privatpersoner att göra ofattbara vinster. Det som från början varit ett politiskt projekt har idag helt hamnat i marknadens händer. Samtidigt skuldsätter vi oss mer och mer i förhoppningen att värdet på våra hem ska fortsätta stiga. För yngre generationer ter sig drömmen om ett eget hem alltmer som en hägring. Kommer priserna fortsätta att stiga, eller är bubblan på väg att spricka?
Andreas Cervenka slår vitt och brett omkring sig mot politiker, riskkapitalister, boomers – och inte minst bankerna, som har gjort storkovan på att tillgodose vår belåningssjuka. Är han en vänster-galning? Inte alls. Att situationen är ohållbar vet alla som är insatta i ämnet. Nu vill han väcka en sovande befolkning.
Jag är över 30, har inga sparpengar och är nyexaminerad. Är det kört för mig?
– Nej det är aldrig helt kört. Men bor du i en storstad och inte har hjälp från dina föräldrar blir det ju jättesvårt såklart.
Andra i min ålder har kanske tänkt mer långsiktigt.
– Samtidigt kan man fråga sig om man behöver äga sin bostad, och det ska man ju inte behöva göra. I Sverige har det ju blivit så att man måste det eftersom det är de bostäderna som finns tillgängliga. Tyvärr har det blivit väldigt höga murar att ta sig över om man ska in på marknaden. Nu kommer dessutom förslag på att bankerna ska kunna ge ännu högre lån.
Om jag läst din bok rätt så tycker du att högre lån är en väldigt dålig idé?
– Jag tycker inte att lösningen ska vara att hjälpa befolkningen att ta ännu mera risker. Då kommer priserna bara stiga ännu mer. Det är lite som att bota en baksmälla med att gå till Systembolaget – det känns bättre i början, men sen måste man hitta en annan lösning på problemet.
Du är också inne på att det blivit en statusgrej att äga en lägenhet.
– Ja precis, det har ju blivit det. I takt med att det har blivit så viktigt med bostäder har det också blivit en social markör. I Stockholm skulle man nästan kunna kalla det en socio-ekonomisk rensning i vissa kvarter. Det är inte så många bibliotekarier som flyttar in i Vasastan – snarare att de flyttar ut. En bostad är inte bara någonstans du bor, utan den säger också något om dig själv och den du vill vara. Att vilja bli cool och framgångsrik och att hänga med andra framgångsrika människor kan få dig att höja dina bud väldigt mycket i sluttampen av en budgivning.
Vad driver dig till att skriva om det du gör?
– Mitt mål med skrivandet är att skapa tankar och funderingar hos läsaren. Jag är ju bara en snubbe som gör observationer, så jag kan inte komma med alla svar. Sen tycker jag att de observationer jag gör är väldigt intressanta, och då vill jag dela med mig av dem. Min drivkraft är att visa på saker som händer men som man inte alltid tänker på. Saker som är självklara för en ekonomijournalist men inte för gemene man.
Nu är jag gemene man. Går det att sammanfatta problemet idag?
– De senaste 30 åren har vi haft en enorm inflation vad gäller priset på tillgångar, det vill säga att bostäder blivit dyrare. Min förklaring är att det blivit mycket lättare för banker att låna ut mer och mer pengar, vilket eldar på priserna. Innan var det politikens ansvar att ordna bostäder, men politikerna sa i princip ”hejdå, det här får ni lösa” till vanliga människor. Det blev det privata som skulle sköta bostadsmarknaden. Det menar jag har bäddat för den här utvecklingen.
Du går ju rätt hårt åt mot bankerna. Kan man avfärda argumenten som vänsteraktivism?
– Det kanske någon vill göra, men jag tycker att det är ett sätt att distrahera från sakfrågan. Jag brukar säga att om jag är vänsteraktivist så är Financial Times också vänsteraktivister. Deras kolumnist skrev att man borde ta bort bankernas möjlighet att skapa pengar. Det är ju en vänstergalning med svenska mått mätt. Bankerna har en enorm makt i samhället, och man måste kunna diskutera det. De tycker säkert att det är jobbigt, men det är okej.
Hur har du själv påverkats av bostadsmarknaden?
– Jag skriver på ett ställe i boken att det mest irriterande man kan göra är att sitta och prata om sin bostadskarriär. Men jag har väl haft det ganska likt många andra, och kom in på marknaden genom min fru. Nu bor jag i en villa i Lund som jag har köpt. Jag brukar tänka att det jag skriver om och mina privatekonomiska beslut är två olika delar av hjärnan. Jag önskar att min privatekonomiska hjärna var bättre än vad den är.
Borde fler flytta från storstäderna?
– Jag tycker att man ser en sådan trend, i alla fall här i Skåne. Lund är ju både sett utifrån Skåne och resten av landet rätt dyrt, och många flyttar till mindre orter. Jag tror att många tänker att de inte vill arbeta åt sin bank resten av livet, som man ju gör när man har jättehöga lån.
Borde vi kanske gå tillbaka till 70-talets kollektiv-vurmande?
– Det är intressant med Sverige. Bilden av oss i utlandet är att vi är ett halv-DDR. Faktum är att Sverige är ett av de mest marknadsorienterade länderna i världen. Vi har ju gjort marknad av allting, som till exempel skolan och välfärden. Min poäng är inte att peka ut enskilda lösningar, men jag tror att det som behövs är att staten och politikerna är mer aktiva än de har varit. Ska vi tillbaka till 70-talet? Kanske inte, men kanske behöver vi röra oss fyra myrsteg åt det hållet.
Du beskriver den frågan som väldigt känslig i boken. Att ingen regering vill vara den som gör stora reformer.
– Min tes är att man är rädd för att stöta sig med sina väljare. Det är till exempel mycket lättare att avskaffa skatter än att ta tillbaka dem. Det är väldigt få politiker som går till val på att enbart höja skatterna. Det blir som att ta godispåsen från ett barn för att man tycker att barnet äter för mycket.
Du tar upp att vissa politiker tycker man får skylla sig själv om man gör en dålig deal?
– Ja, och det kan man ju tycka, men det var inte riktigt så det var tänkt från början. Det var ju en pusselbit till att få ett bra liv som man nu har outsourcat till marknaden. Det blir lite så att om du är född fel år på fel plats – tough luck. Det tror jag inte är så bra för sammanhållningen. ”Skyll dig själv” är inte en slogan man vinner val på heller gissar jag.
Jag kan fråga mig själv varför vi inte är argare? Det känns som att vi bara har köpt hela konceptet rakt av.
– Precis, och jag hoppas att det blev en tankeställare nu när räntorna gick upp. Det var det ju ingen som hade väntat sig, och det blev väldigt tydligt att ”oj, vad dyrt det var med pengar och lån”. Det bevisar också att allting kan hända. Det som skiljer Sverige från många andra länder är ju att vi har skyddat bankerna genom lagstiftning. Det är nästan omöjligt för bankerna att göra förlust på det de lånat ut. Samhället och medborgarna får ta smällen i stället.
Det är intressant det där, att en reaktion kan vara ”eat the rich”, samtidigt som alla vill känna sig ”rich”.
– Ja, och folk har ju blivit lite ”rich”. Ingen vill ju få det sämre, och det blir en svår situation politiskt. De som har varit rätt i tiden, inklusive jag själv, blir ju vinnare. Konsekvensen av det är ju dock att andra som är födda vid fel tidpunkt eller plats får det sämre.
Andreas Cervenka leder in samtalet på populism, som han även tar upp i Fuskbygget. Bostadskrisen riskerar att elda på klyftor mellan städer och landsbygd och ge en bild av ett samhälle som har halkat efter, menar han.
– Det var en forskare som pratade om bostadskrisen som vår tids brödköer. Det är ett farligt bränsle för uppror och slitningar i samhället. Både mellan stad och landsbygd men också mellan unga och ett äldre etablissemang. En annan grej är att bostadspriserna också påverkar huruvida människor skaffar barn.
Blir man inte deprimerad av att läsa och skriva om de här sakerna?
– Är man pessimist så skulle man inte skriva böcker, utan då skulle man bara gå och lägga sig istället. Jag tänker att allting kan förändras – och det ser vi ju många gånger i historien. I Sverige var det ett helt annat samhälle i början av 1900-talet jämfört med 1970 om man ser till jämställdhet. Jag tror att förändring kommer ske även denna gång, och jag tror på att ni unga har makten att göra det.
Vad har du för förhoppningar nu när boken släpps?
– Jag hoppas mest att folk ska tänka till själva. Det pågår ju redan en debatt om bostadspolitiken i Sverige, men jag hoppas folk får upp ögonen för att det är en svår situation. Sedan lämnar jag tolkningen till andra. Jag tror att alla som läser den kommer att ta med sig olika saker.
Jag kan inte säga att jag kände mig jätteupplyft av att läsa den.
– Lite deppigt var det för mig också, eftersom jag insåg vilket svårt problem det är. Om priserna halveras så är det ju bra för den yngre generationen, men det skapar ju jättestora konsekvenser i samhället. Det kan ju också vara så att det kommer en tråkig period på bostadsmarknaden, där inget förändras på 20 år.
Det hade väl varit den bästa lösningen?
– Ja men det kanske är den bästa lösningen. Vissa som har räknat med att värdet ska gå upp kommer få ta den smällen, men ändå. Det som inte fungerar är att det ska vara som 2021, då villapriserna gick upp med 30 procent. Det är ju sjukt – punkt slut.
Och vi unga får lägga press på politikerna?
– Ja, och framförallt kanske det inte ska vara så lönsamt för bankerna att låna ut pengar till bostadsköp. Bankerna skulle tjäna hyfsat med pengar även med lägre räntor. Vi tenderar ju också att lägga så mycket av ansvaret på individen, oavsett om det gäller bostadsmarknaden eller klimatet. Som att vi skulle hålla avstånd under pandemin. ”Sopsortera!”, ”Skärp dig!” liksom. ”Du ska väl inte flyga heller? Skärpning!” Vi har ju politiker av en anledning och jag tycker att vi behöver föra över debatten på de som har ansvaret.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 11, 2024.
