Manic Street Preachers bytte aldrig namn. När bandets intellektuella ledargestalt Richey James försvann efter utgivningen av gruppens tredje album [I]The Holy Bible[/I] (Richey James förmodas ha begått självmord men hans kropp har aldrig återfunnits) befann sig Manic Street Preachers i en liknande situation som en gång Joy Division.Precis som Ian Curtis var den mest beläste och artistiskt mest ambitiösemedlemmen i Joy Division, den som såg likheten mellan Camus och Stooges,var Richey James den som kom till Manic Street Preachers replokal medböcker, dikter, tidningsklipp och ständigt nya idéer. De andramedlemmarna, i såväl Joy Divison och Manic Street Preachers, var iförsta hand musiker.När Ian Curtis begick självmord var det ingen som trodde att de tre andra medlemmarna i Joy Division skulle lyckas resa sig. Men de gjorde det. De bytte namn till New Order och mot all odds började de göra musik, en mycket mer nyanserad musik, som talade för sig självt. Samma sak har nu hänt med Manic Street Preachers. De bytte aldrig namn -- men sedan Richey James försvann har de, tvärtemot vad alla förutspådde, börjat göra musik på en helt annan nivå. Musik som med detta album, deras andra utan Richey, kommer att föra Manic Street Preachers till rockmusikens elitdivision.En annan jämförelse är vad som hände med Rolling Stones efter att BrianJones gått bort. Få minns det i dag, nu när Jagger & Richards framstårsom bandets självklara ledargestalter, men det var Brian Jones som varRichey James i Rolling Stones. Det var han som ursprungligen var denintellektuelle ledare i bandet, den medlem som aldrig nöjde sig med attde bara skulle spela musik.Det var Brian Jones som hade den hippase skivsamlingen i Stones och somfick Keith Richards att upptäcka Robert Johnson. Titta också på filmupptagningar med Stones från mitten av sextiotalet. Keith ser ut somen byfåne som väntar på tåget medan Brian Jones äger scenen. Det varockså Brian Jones som stod för de visuella idéerna i bandet, som indirekt lärde Mick Jagger hur han skulle klä sig. Men ändå var det just efter att Brian Jones gått bort som Rolling Stonesgjorde sina tre kanske bästa album. Keith Richards och Mick Jagger hadeplötsligt dubbelt så mycket att bevisa. De var tvungna att börja om,skaffa hårdare hud, ny identitet. Men sedan kom de tillbaka, dubbelt såstarka, och gjorde [I]Let It Bleed[/I], [I]Sticky Fingers[/I] och [I]Exile On MainStreet[/I].Utan att på något sätt jämföra Manic Street Preachers nya album medRolling Stones har bandet genomgått en liknande förvandling. Aldrigtidigare har de låtit så här självsäkra, så här hårdhudade, så härtajta.Rent musikaliskt var inte heller Richey James, liksom varken Brian Joneseller Ian Curtis, någon betydande del av bandet. Det var de andra medlemmarna som skrev och spelade musiken. När Manic Street Preachersspelade på Karlsson i Stockholm, för en rätt gles publik, var det tveksamt om Richey ens hade gitarrförstärkaren påslagen. Han koncentrerade sig mest på att röra sig rätt (och han rörde sig suveränt).Manic Street Preachers förra album, som innehöll några låttexter plockade från Richey James efterlämnade anteckningsböcker, innebar deras stora kommersiella genombrott i Storbritannien. Hemma i Wales har bandet till och med uppnått sådan status att landets turistråd numera använder Manic Street Preachers musik i sina reklamfilmer.Med det nya albumet, [I]This Is My Truth Tell Me Yours[/I], kommer de ocksåatt erövra resten av världen. Det här är ett album där faktiskt samtligalåtar skulle kunna spelas på radion. Refränger som strålar som 10 000cigarettändare. Melodier som trummisen i Def Leppard skulle ge sin andraarm för. Ballader som framkallar bilden av storslagna landskap, vidavidder, Bono ridande på en häst - nej, en åsna - i solnedgången.Så varför sitter jag kvar efter avslutad genomlyssning och bara ler?Varför rullar jag inte ned bilfönstret och lägger en cappricciosa på gatan? Särskilt som sångaren James Dean Bradfield -- som för övrigt bara låter mer och mer lik Freddie Mercury -- sagt i en intervju att bandet försökt kopiera ljudbilden från, fram med spypåsarna nu, Simple Minds [I]The American[/I]. I de episka ljudlandskapen kan ingen höra dig skrika. Jag känner mig som Milou i Tintin i den där scenen där han har en liten ängel på ena axeln och en liten djävul på den andra. På min ena axel står en tio centimeter hög svart ängel och predikar soul och gospel. På den andra står en djävul och fläktar med innerfordralet till [I]Dark Side of The Moon[/I]. Men när jag sedan lyssnar på [I]If You Tolerate This Your Children Will Be Next[/I] för tionde gången kan jag inte hålla mig - och Pink Floyd-djävulen vinner.Förutom att Manic Street Preachers just nu skriver starkare melodier ännästan alla andra samtida stora rockband är de också ett av få band somfaktiskt har något att säga. Nicky Wire har tagit över somhuvudtextförfattare efter sin vän Richey James och fortsätter med sammapatos.Den nämnda [I]If You Tolerate This Your Children Will Be Next[/I] är menadsom en uppföljare till The Clashs låt om spanska inbördeskriget,[I]Spanish Bombs[/I]. I låten citeras en walesisk bonde som åkte ned tillSpanien med motveringen: "If I can shoot rabbits, then I can shootfascists".Avslutande [I]South Yorkshire Mass Murderer[/I] har redan, två veckor innanskivan finns ute, orsakat stor debatt i England. Låten handlar omHillsborough-katastrofen 1989. Den fotbollsmatch då 96 människorkrossades till döds på en arena i Sheffield före en FA Cup-semifinalmellan Liverpool och Nottingham Forest.Många av de anhöriga till de avlidna har sedan dess fört en kampanj omatt poliser från South Yorkshire bar huvudansvaret för vad sominträffade och därför bör ställas inför rätta. Manic Street Preachersskräder inte med sin åsikt: "South Yorkshire Mass Murderer - how can yousleep at night?". Det är inte nyanserat, det är knappast ens moralisktförsvarbart att hänga ut någon på det sättet, men det är en hypnotisklåt, en låt du aldrig kommer att få ur huvudet.Skivbolag:
Artist:
