I mitten av 70-talet fick Michael Masser i uppdrag att göra soundtracket till [I]The Greatest[/I], en film om Muhammad Ali. Hans ambition var att till filmen skriva sånger som förklarar varför män som Ali "take the stands that they do and give everything up". De flesta av sångerna till filmen skrev Michael Masser med Gerry Goffin, men till en särskild ballad tog han hjälp av Linda Creed, en kvinna som skrivit några av soulhistoriens bästa låtar till grupper som The Stylistics och Spinners. Låten de skrev tillsammans fick namnet [I]Greatest Love Of All[/I] och spelades 1977 in av George Benson, dock utan att bli någon stor hit. Knappt tio år senare sjöng en ung Whitney Houtson samma låt när hon gjorde audition för Clive Davis på Arista Records. Clive Davis blev mållös, skrev kontrakt direkt och insisterade på att Whitney Houston till sitt debutalbum skulle spela in just [I]Greatest Love of All[/I]. Detta trots att låten egentligen var skriven för en man. Detta trots att texten skildrade Muhammad Alis levnadsöde, en man som satsat allt, förlorat allt och sedan rest sig igen. Det är denna historia man bör ha i bakhuvudet när Kevin Rowland, frontfiguren från Dexy's Midnight Runners, inleder sitt nya album hans första livstecken på 11 år med att göra en cover på just [I]Greatest Love of All[/I]. Det är mycket riktigt Whitney Houstons världshit han framför, en av hennes allra pampigaste och mest tårdrypande ballader, men Kevin Rowland sjunger den inte av någon ironisk anledning. Han sjunger den för att texten handlar om honom själv och skildrar hans eget liv. När jag intervjuade Kevin Rowland 1988 i samband med [I]The Wanderer[/I], hans första och fram till nu enda soloalbum, var han full av tillförsikt och verkade övertygad om att skivan skulle säkra honom en plats även i nästa decenniums rampljus. Det blev inte så. [I]The Wanderer[/I] blev en lika stor flopp som Dexy's Midnight Runners tredje och sista album [I]Don't Stand Me Down[/I] och någonting gick sönder i Kevin Rowland; hans närmast desperat uppblåsta ego, det som varit styrkan hos Dexy's, sprack till slut och både allt självförtroende och all livslust rann ut. Hela 90-talet har han tillbringat isolerad, bränd av droger, ensam, utskrattad och utfattig. Att Kevin Rowland nu mot alla odds lyckats resa sig igen, precis som en gång Ali, så känns det helt självklart att han väljer att inleda albumet med just [I]Greatest Love of All[/I]. När han sjunger raderna "No matter what they say about me/ they can't take away my personal dignity" så adresserar han alla rykten om att han blivit sinnessjuk. Och när han till slut kommer fram ttill nyckelraden "Learning to love yourself, is the greatest love all" så ger han uttryck för tio års terapi i enda magnifik soulballad. Mer än så kan man inte åstadkomma med musik.Även resten av detta album är uppbyggt på samma sätt. Att comebacken [I]My Beauty[/I] är ett så kallat coveralbum lär förvirra de som tror att musik handlar om attityd i stället för innehåll. För vem bryr sig om vem som skrivit en låt så länge den som framför låten verkligen uttrycker något personligt? Faktum är att [I]My Beauty[/I] kanske till och med är Kevin Rowlands allra mest personliga album. Ett [I]Keep It, Part Three[/I] om man så vill.När han sjunger Monkees [I]Daydream Believer[/I] och Hollies [I]I Can't Tell The Bottom From The Top[/I] så gör han det för att berätta om sitt eget dagdrömmande; de svarta år han låg med fördragna gardiner, bedövad av kokain, och drömde sig bort. När han avslutar med en fantastisk version av Springsteens euforiska [I]Thunder Road[/I] och Gerry & The Pacemakers [I]You'll Never Walk Alone[/I], den låt som nu blivit fotbollslaget Liverpools nationalsång, så gör han det för att visa att han nu vill leva igen.Att Kevin Rowland däremellan också ger sig på den trallande sextiotalshiten[I]Concrete And Clay[/I] är ett märkligt sammanträffande. Originalet från 1965, av obskyra Unit 4+2, råkar också vara med i soundtracket till aktuellafilmen [I]Rushmore[/I], en briljant svart komedi med Bill Murray som skandalöst nog fortfarande inte fått svensk premiär. I Sverige är låten mest känd i Lill Lindfors översättning, [I]Du för mig[/I], som är med på hennes klassiska album [I]Du är den ende[/I]. Just den tolkning som en annan comebackartist, Jakob Hellman, helt ovetande om Rowlands version, framförde på Kalas-turnén.Spooky är nog ordet.
Skivbolag:
Artist:
