Mustafa ­– When Smoke Rises

Axel Almström 00:00 29 May 2021

When Smoke Rises är singer-songwritermusik för en ny generation. Musiken är elektronisk och lo-fi och berättelserna kommer från en modern, mullrande stadsvärld.

Mustafa började sitt artistliv med hiphopkollektivet Halal Gang i Toronto. When smoke rises är hans debut som soloartist men poeten/sångaren/regissören har rört sig i topp-popskiktet ett tag nu. Som låtskrivare har han redan hunnit vinna tre Grammys med The Weeknd och Jonas Brothers.

Hans debutskiva är en samling kärleks- och sorgesånger från området där han växte upp. Fragilt, naket och fyllt med en typ av sånger om våld och gängkriminalitet som man sällan hör. Här ryms den mjukt sjungna, broderliga, uppmaningen om att hålla sig undan. Men här finns också det kärleksfulla löftet om att alltid finnas där, vad som än händer. På låten Ali vänder han sig direkt till en vän som gått bort i en skjutning. Och det är hjärtskärande när han beskriver den hjälplöshet han kände efter kompisens död. ”Ali, there were no words to stop the bullets”, sjunger han.

Mustafas musik har ett poetiskt och flytande språk. Som artist rör han sig någonstans i den korridor av elektronisk, svävande och drömsk folkpop som artister som Bon Iver och James Blake slog öppen för ett decennium sedan. Även om When smoke rises domineras av plockade gitarrer och plonkande pianon så bryts ljudbilden då och då upp av samplade röster och elektroniska effekter.

Det är ibland isande vackert, men samtidigt saknas stunder som sticker ut. Det 24 minuter korta albumet parkerar i det sköra och nedtonade – och släpper sedan aldrig riktigt taget.  


 

 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Greentea Peng – MAN MADE

Man Made är en soulskiva som plockar inspiration från hela världen och hela tidsrymden. Det är en eklektisk blandning av soul, psykedelia, hiphop, flyktig jazz och dub med tunga basgångar.

Greentea Peng heter egentligen Aria Wells och är från sydöstra London. Man Made är hennes debutalbum. I grunden är det ett tillbakalutat album, dränkt i tunga grooves och Wells neo-souligt rökiga röst, men det lyfts också upp av livliga trummor och pigga melodislingor.