Daniela Rathana har gjort sina år i bakgrunden – i körerna, på skivorna och på turnéerna. På något sätt har hon alltid lyckats sticka ut ur mängden. Hon borde egentligen vara en självklar stjärna, men albumdebuten når inte riktigt dit.
Rathana Club går i neonljusfärger. Det är en glad, obrydd och stundtals rätt rolig skiva. På den bubbliga Farstaglitter sjunger hon om billiga smycken och nostalgi för den strålande modehärdsmälta som var fjortisåren. På Puss & kram hopptornsdyker hon ner i åttiotalspastischer med kitchiga syntarpeggion och tunna virveltrummor. Och på den lyxpoppiga (och Oskar Linnros-osande) Full av mig själv lovsjunger hon självupptagenheten. Hela skivan känns som en hyllning till större-än-livet-karaktärer. Som ett ledmotiv till någon, ständigt insvept i sitt eget scenljus.
Rathana Club är en snuskigt välpolerad skiva. Det finns (svulstiga, dansvänliga, lekfulla) stunder som lovar mer och större, men helhetsintrycket lämnar en spretig och tunn eftersmak.
