Jag är generellt inte något fan av att väga in utomstående omständigheter i en skivrecension, men i det här fallet är det svårt att undvika. För R1 efter drömmen blir Lorentz adjö till artistvärlden. Och det kanske inte står i pressreleasen, men det är svårt att inte göra kopplingen till anklagelserna mot honom på sociala medier för ett drygt år sedan.
Någonstans hade det varit intressant om han i det här läget släppte ett odödligt mästerverk som testade cancelkulturens yttre gränser. Men så är inte fallet. Det blir inte ens ett sista spektakulärt ”fuck you” till alla. I stället blir det 33 minuter av urtvättad r&b-gegga.
Nya skivan fortsätter till stor del i samma stil som sist. Musiken rör sig i den amerikanskklingande, sega och drömmiga r&b- och hiphop-hybriden. Och Lorentz fortsätter namedroppa designermärken, champagne och påminna om att han är nummer ett. Hans ”uppgörelse” med anklagelserna och drevet mot honom känns mer bittert än innerligt.
”Du vet alla kungars huvuden huggs av? Speciellt om dom stuckit ut hakan too far”, rappar han på inledningsspåret. ”Sticka ut hakan” känns som ett märkligt sätt att stava ”anklagad för att utnyttja minderårig”, men vad vet jag.
Lorentz slicka innerstadsglam klingar i alla fall surt på R1 efter drömmen. Det finns ljuspunkter i produktionen, som Bathing Ape och den släpsouliga Yessir, men låtarna är ojämna och han saknar karisman och rösten för att bära den mer utsuddade hiphopen. Hans avskedsskiva blir inte mer än en plågsamt platt fotnot.
