Den där ”franska vibben”, som jag har hört både A36 och hans göteborgska artistkollegor kalla hans stil, är tillbakalutad och solig. Hans musik är nästan irriterande välproducerad, men på sitt debutalbum sviks han delvis av ett allt för enformigt sound.
De elektroniska beatsen svämmar över med plockade gitarr- och syntmelodier som efter ett tag smälter samman till en stor somrig smet. Helheten är estetiskt välgjord men de enskilda låtarna fastnar i minnet som vatten på en lotusblomma – inte alls.
Låten som kanske tydligast sätter fingret på det slätstrukna med Area 36 är Aragon. Det skulle kunna vara en omarbetad tropical house-hit från typ 2013. Om man sluter ögonen kan man nästan se surfvågorna och tikidrinkarna framför sig. Tyvärr är det svårt att riktigt leva sig in i den känslan när man sitter hemma och bankar igång värmen i sina novemberelement.
Det finns dock en låt som utmärker sig och det är hitsingeln Samma gamla vanliga. Ironiskt nog har den ett av de enklaste beatsen på skivan, men melodin och A36:s flow sätter sig på hjärnan direkt. En certifierad banger – men det visste ni förstås redan.
A36 rider in på en imponerande våg göteborgsrap och trots att han är ny på scenen så har han skapat sig en egen fil med sin mjuka och solmosiga rivieran-rap. Han kan också mycket väl vara den rapparen i världen med flest fotbollsreferenser. Efter introlåten har han redan jämfört sig med italienska finsmakarfavoriter som Totti, Baresi och Maldini. Men ska han nå upp på den nivån behöver han komma med mer magi och större tyngd än på Area 36.
