När jag för en månad sedan intervjuade Tom Waits polare och skamfilade vapendragare Chuck E Weiss frågade jag honom om han hört [I]Mule Variations[/I] , och vad han i så fall tyckte att det lät som. "Som om Wilson Pickett vaknar upp, skrikande, mitt i en mardröm", blev hans svar. Naturligtvis ljög han skamlöst.
Det här låter inte ens i närheten av kallsvett och klaustrofobi. Snarare som en av Waits mest lättillgängliga plattor någonsin.
Plattan inleds visserligen med att han frenetiskt fyllebankar på en hotellbyrå i någon håla i Mexiko, men sedan stiger han fram som en vis sång- och dansman som steppar, berättar fantastiska historier ur livet och sjunger mer än en låt man hade velat höra en modigare Frank Sinatra göra. Skivan är inspelad i Prairie Sun Recordings i Kalifornien, där Waits hållit till sedan han gjorde soundtracket till [I]Night On Earth[/I] i början av nittiotalet. Studion är en före detta hönsfarm, som Waits gillar för att man kan gå rakt ut och pissa i buskarna mellan tagningarna. Precis så låter musiken. Jordnära, okomplicerad, släpigt lantlig.
Det är sex år sedan Waits förra album, och snart femton sedan han gjorde en så här enkel platta, nerstänkt av gammal blues och byggd på melodier som bara längtar efter att bli sjungna. Har ni själva längtat efter att höra Waits i några nya varianter på [I]In the Neighborhood[/I], [I]Hang Down Your Head[/I], [I]Time[/I] eller [I]Cold Cold Ground[/I] har ni kommit till ändstationen på ert letande. Till den här skivan har Waits fru och låtskrivarpartner Kathleen Brennan lockat ur honom en gedigen samling låtar, nästan sentimentalt traditionella i sin uppbyggnad, många av dem väldigt vackra. Det är mycket blues, både i form och känsla, och det vilar en märkligt tidlös stämning över helheten. Som om musiken kommer från en gammal, sönderälskad vinylskiva med Captain Beefheart ingen har hört och ingen känner till.
Det lilla gänget musiker är som vanligt precis där de ska vara. De låter hellre bli att spela än att spela för mycket. Arret av [I]Picture In A Frame[/I], med ensamt piano och två svävande saxofoner är ett typexempel på musikens sparsmakade ton. Och Marc Ribots mästerligt nermonterade gitarrsolo på [I]Cold Water[/I] borde vara ett föredöme för alla stressat överambitiösa musiker. De få tonerna hänger tunga i luften, laddade med uppgiven sorg, spelade med stelfrusna fingrar.
Texterna är fantastiska; poetiska och sexigt dunkla, fyllda av känslor och drömmar, suddiga bilder, underliga figurer och skruvade historier. Monologen [I]What's He Building?[/I] tar oss rakt ut i rymden med en rolig grimasch, men [I]Georgia Lee[/I] är å andra sidan en så gripande rakt-upp-i-ansiktet-historia att den tar strupgrepp på en.
Och allt hänger ihop. En av plattans allra vackraste melodier, [I]Hold On[/I], bär fram många väldigt levande bilder. Den här är nog allra vackrast:
"She closed her eyes
and started swaying
But it's hard to dance that way
when it's cold and there's no music
Your old hometown is so far away
but inside your head there's a record
that's playing a song called
Hold On
you really got to hold on"
Hade jag haft små barn skulle jag ha spelat den för dem när de skulle sova.Skivbolag:
Artist:
