Den sämsta kritiken jag hört om Melinda är att hon spelar ghetto när hon har det bra ställt. Det hade nämligen varit så enkelt för Melinda att bara släppa ännu en svensk debutskiva i stil med den obehagligt intetsägande Trippel Ett-skivan. I stället finns det i [I]Femme Fatale[/I] en fin värme. Hon döper låtar till coola saker som [I]Systrar & bröder[/I] och rappar om kärlek och att ta hand om varandra. Det gillar jag.
Jag gillar också genombrottssingeln [I]Relationsteorin[/I]. En tidstypisk hiphopsalsa anrättad av Latin Kings inte längre hemliga vapen Masse. Tyvärr finns det inga andra produktioner av samma kaliber på [I]Femme Fatale[/I]. Men hon har Vecko Revyn-feminismen on lock, hon har punchlines man kan fnissa åt på förfesten och hon har en bunt refränger som gjorda för TV-programmet Toppen. Varje gång jag sett Melinda på Toppen har hon mest av allt framstått som en fantastisk studsboll. Och så verkar hon vara snäll och god. Vilket förmildrar men inte helt rättfärdigar det faktum att [I]Femme Fatale[/I] mestadels består av utslätade, fega versioner av ett tre år gammalt Jay-Z-sound. Eller att Melindas MC Lyte-röst ibland känns mer än lovligt ansträngd och osvängig.
Skivbolag:
Artist:
