Mavis Staples - If All I Was Was Black

Patrik Forshage 00:20 10 Nov 2017

If All I Was Was Black, funderar Mavis Staples, men naturligtvis är hon så mycket. Hon är funkigast, till att börja med. Hon är känsligast och tuffast, mest dynamisk. Hon är hetast och mest närvarande. Hennes groove är oantastlig, hennes sväng är mäktigt, hennes röst har inga skavanker. Mavis Staples är unik. Hon är bäst, fortfarande. Allt det är hon, och mycket mer. Hon är också nästan 80 år gammal. 

Hon var förstås bäst redan när hon tillsammans med sina systrar och sin far Pops fick sin första hit med Uncloudy Day för mer än 60 år sedan. Och när hon släppte sitt första soloalbum på Volt Records 1969. Och när The Staple Singers fick sin största hit med Respect Yourself 1972. Och när familjen fick 1980-talet att svänga med en cover av Talking Heads Slippery People. Och när Prince bad att få producera ett album med sin hjältinna 1989. Och 1997 när The Staple Singers spelade på Lollipopfestivalen i Stockholm. Och när hon tillsammans med Ry Cooder återvände till sin ungdoms medborgarrättskamp på albumet We'll Never Turn Back för tio år sedan. Och i den intervju jag fick göra med henne 2010, då hon 70 år gammal charmade mig till en storögt beundrande liten pojke med sin vitalitet och skärpa.

Nu är Mavis Staples alltså nästan 80, och hon är bättre än någonsin. Stadigt förankrad i sina medborgarrättsrötter kommenterar hon den konstitutionella kris hennes landsmän röstat fram till president i Clinton-citerande We Go High (”when they go low”), en låt som kommer att höras i ett och annat demonstrationståg runtom i USA under de närmaste åren. Titelspårets mjuka sväng, värmen och intensiteten, den lösa och briljanta gospelbackningen på Peaceful Dream - här går det inte att hitta något att anmärka på, hur gnälligt felsökande man än försöker vara. 

Med sina produktioner har Jeff Tweedy - numera närmast att betrakta som hennes adoptivson - lyft Mavis Staples tidigare, men på If All I Was Was Black överträffar han sig själv (och därmed av bara farten också Mavis Staples alla tidigare producenter). Hur otroligt det än verkar lyckas han matcha Mavis Staples makalösa sång med ett sväng som kommer att användas som riktmärke när man i framtiden definierar det ultimata soulsoundet. 

Varje skiva Mavis Staples har kvar att ge ut är en gåva, men frågan är om hon kommer att kunna överträffa den här. För det här, mina vänner, är inget mindre än genialt.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

The Rock*A*Teens - Sixth House

Du är förlåten för att aldrig ha hört talas om The Rock*A*Teens, de var som bäst måttligt framgångsrika på den lokala Atlanta-scenen innan de la ned verksamheten för 16 år sedan. Men när de nu är tillbaka med intensiv och rejäl skramlig garagerock och med en frontfigur i Chris Lopez med febrig intensitet, kraftfull pondus och en rejäl dos självironisk humor finns det ändå anledning att låna dem ett öra. Särskilt Lady Macbeth oroar och övertygar.

Dirty Projectors - Lamp Lit Prose

Den sortens hipsterness som Dirty Projectors med sin distinkta Brooklynindie full av modern och dansbar elektronik för några år sedan var självaste sinnebilden av brukar ha kort hållbarhet. Men som få samtida band har Dave Longstreth upprätthållit en sådan status över åren, och när han nu återvänder med finns alla förutsättningar för en fortsättning på det.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!