Mavis Staples står fortfarande på medborgarrättsrörelsens barrikader

– Förlåt att jag inte svarade första gången du ringde. Du vet, det är så mycket, jag slängde mig på telefonen så fort jag kunde, men jag möttes bara av ”klick” precis när du gav upp.

 

Och det är klart att Mavis Staples är ursäktad. Dels befinner hon sig i en mediekarusell vars like hon inte upplevt under sina 60 år (!) som artist, först tack vare den fantastiska medborgarrättsgospelskivan We’ll Never Turn Back som hon gjorde tillsammans med Ry Cooder för ett par år sedan, och nu för You’re Not Alone, en skivpärla där Jeff Tweedy producerat, skrivit låtar och bidragit till låturvalet, och där stora delar av hans Wilco fungerar som hennes band. Dessutom ska hon faktiskt fylla 71 år två dagar efter vår intervju.

 

Grattis!

– Å, tack! Hur visste du det, fyller du också år i juli?

 

Faktiskt dagen efter dig.

– Fantastiskt! Du är också kräfta! Det kändes direkt när vi började prata.

 

Hur ska du fira din födelsedag?

– Genom att njuta. Genom att tacka Gud för att jag fick uppleva ytterligare ett år. Min far blev över 80 och han kroknade aldrig.

 

Mavis Staples pappa var Pops Staples. För ganska exakt 60 år sedan bildade han ett band med sina barn Cleo, Yvonne, Pervis och lillflickan Mavis, och fick sin första hit, med Uncloudy Day, några år senare. Under sin karriär har sedan Staple Singers spelat in på Stax under den etikettens högkultur i slutet av 60- och början av 70-talet, och senare på Curtis Mayfields Curtom-etikett.

 

När jag hade nöjet att höra er tillsammans i Staple Singers på en festival i Sverige i mitten av 1990-talet såg Pops Staples, då dryga 80 år fyllda, ut att vara ett under av vitalitet!

– Haha, visst var han! Alltid. Till sin sista dag.

 

Dessutom minns jag att han hade ett sätt att tala till er, hans döttrar, som om ni vore småflickor snarare än mogna och erfarna kvinnor.

– Ojoj, så var det. Han var speciell. Han gav oss så mycket kärlek, och han lät aldrig någon kröka ett hår på oss. Du vet, Jeff Tweedy är galen i Pops Staples. Han ville hela tiden höra historier om honom, och till slut tvingade han till och med mig att härma Pops sätt att skratta.

 

Var det en ömsesidig beundran? Hade du lyssnat på Wilco innan?

– Jag hade hört ett par av deras skivor och sett dem på David Letterman och Conan O’Brien. Sedan ringde min syster en kväll och sa att jag måste slå på teven. På programmet Austin City Limits spelade Wilco, och medan jag lyssnade var det som en uppenbarelse, så fantastiska var de. De gav samma känsla som The Band, med egna varianter av Robbie Robertson, Garth Hudson och Rick Danko. De var lika talangfulla och sofistikerade, och samtidigt så lågmälda och ödmjuka. Att se dem där uppfattade jag som ett upprop – ”dem ska du samarbeta med”.

 

Men det går fortfarande inte upp emot Jeff Tweedys fascination för familjen Staples.

– Första gången vi åt lunch tillsammans tog han fram och visade sin iPod. Där fanns allt jag hade gjort, både själv och med Staple Singers. Han hade inte bara de modernare sakerna utan allt vi hade spelat in på 50- och 60-talet, och undrade hur det skulle kännas att spela in några av de låtarna igen.

 

Hur kändes det att göra?

– Det var underbart. På det sättet gav han mig möjlighet att återuppleva mina unga år. Allt som pågick på den tiden kom tillbaka. Jag mindes plötsligt när vi övade You Don’t Knock, och Pops lät min syster Cynthia, 12 år yngre än jag, vara med för att sjunga den.

 

 

– Med hjälp av Jeff Tweedy hittade jag tillbaka till sånger som Wonderful Savior, som Golden Gate Quartet sjöng. Han hade dem också i sin iPod! Det blev en bra blandning av gammalt och nytt, så att jag kunde uppleva allt från att vara ett litet barn till att vara en gammal kvinna. Han såg till att jag fick bra saker att arbeta med, sådant jag trivs med och känner mig hemma i. Sånger om hur människor mår, hur de har det. Folk är fattiga idag, det finns massor med människor även i USA som inte vet hur de ska kunna få mat på bordet till kvällen. Min förhoppning är att min skiva ska kunna ge dem kraft, få dem att känna igen sig, trösta. You’re Not Alone, till exempel. Jag fick kämpa för att klara att spela in den utan att brista i gråt.

 

Du har sagt att du fortfarande känner din fars närvaro, och att du talar med honom.

– Det gör jag. Varje dag. När jag spelade in We’ll Never Turn Back med Ry Cooder 2007 var Pops närvarande hela tiden. Ry Cooder hade ju också känt min pappa, och han fanns där intill oss i hela arbetet.

 

Din pappa och du måste ha stått varandra väldigt nära.

– När han dog tog något slut i mig, och jag hittade ingen motivation att sjunga mera. Jag undrade hur jag skulle klara mig ur det. Då tvingade min syster Yvonne mig att resa mig igen, och jag beslutade mig för att spela in en skiva till. Men ingen ville ha med mig att göra, inget skivbolag var intresserade av att ge ut en skiva med mig…

 

…vilket är obegripligt!

– Haha, tack, men tiderna var sådana. Jag lånade pengar på banken för att betala musiker och tekniker, och så spelade jag in Have A Little Faith helt på egen hand. Alligator plockade upp den och betalade igen mina skulder, men det var nära ögat.

 

Jag skulle vilja återgå till din far för en kort sekund. Hur tror du att han skulle uppfattat nyinspelningarna du gjort av era gamla sånger?

– Oj, han skulle vara stolt, yes indeed. Han skulle vara så glad. Han skulle skratta. Jag kan faktiskt höra honom skratta nu, med sitt särpräglade high-pitch-skratt! Det där skrattet som Jeff Tweedy ville att jag skulle härma.

 

Men bland låtmaterialet fanns också sådant som du inte var lika förtjust i, åtminstone inte till en början.

– Sant. Allen Toussaint hade skrivit Last Train, och när jag fick höra den bad jag min manager skicka tillbaka den. ”Choo-Choo”, det är alldeles för barnsligt. Den vill jag inte göra. Men sedan grubblade jag vidare, det var ju ändå Allen Toussaints låt, och ganska snart hittade jag in i sången. Så jag ringde upp min manager igen och sa att han skulle ta det lite lugnt med att skicka tillbaka låten.

 

Förutom att legendarer som George Jones och Ray Charles har bett att få sjunga med Mavis Staples har hon haft en ständig kö av yngre beundrare som velat samarbeta. Före Jeff Tweedy har bland andra redan nämnda The Band och Ry Cooder sett till att få ynnesten att arbeta tillsammans med henne, och under 80-och tidiga 90-talet slogs folk som Prince och Talking Heads om hennes uppmärksamhet. Visst har Mavis Staples en lång kvar på kölista på fler unga uppvaktare antecknar sig?

 

– I mina drömmar, haha. Men jag kan säga så mycket som att jag har sagt åt Jeff Tweedy att jag absolut tycker att vi ska göra om den här grejen och spela in en skiva till tillsammans.

 

Berätta, hur kom samarbetet med Jeff Tweedy och Wilco egentligen till stånd?

– Jag sjöng på The Hideout i Chicago, den konsert som blev mitt förra album, och han kom backstage för att hälsa före konserten. Efteråt kom han igen för att berätta att han älskade showen, och han gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. En vecka senare kom min manager och berättade att Jeff Tweedy hade tagit kontakt för att fråga om han fick producera ett album med mig. ”Vi slår till”, svarade jag.

 

– Andra gången vi möttes träffades vi i Wilcos lokaler The Loft här i Chicago. Vi satt och diskuterade var skivan skulle spelas in, och jag föreslog att vi skulle göra det just där. Ok, svarade Jeff, om du vill det så ordnar vi det. Det är ett fantastiskt mysigt ställe med en varm känsla. Men medan vi spelade in fick Jeff för sig att det bästa ljudet för min acapella-tagning av Wonderful Saviour var ute i trappen, där det var svinkallt. Chicago mitt i vintern kan vara det kallaste stället på jorden. Jag vägrade, men Jeff bad folk fixa fram en kappa, en halsduk, en mössa och handskar, och sedan sjöng jag. Han hade helt rätt, det lät helt underbart, du vet, lika bra som när man sjunger i duschen. ”Vi tar den en gång till”, ropade jag så fort vi var klara, bara för att det var så härligt att sjunga där.

 

Mavis Staples tillhör kyrkan Trinity United Church of Christ, som orsakade vissa kontroverser under den amerikanska valrörelsen. Barack Obama har nämligen tillhört samma kyrka, och lämnade den under ganska dramatiska former när det visade sig att kyrkans pastor först visade sig ha separatistiska tendenser och en gästande pastor sedan kallade Hillary Clinton för rasist.

 

– Det är sant, och jag är med i kyrkan fortfarande. Men president Obama har bytt, och det gjorde han rätt i. Vi hade nämligen en pastor, Jeremiah Wright, som var lite… konstig. Han talade illa, och hade en del konstiga idéer. Visst, en del av det han har fått skäll för är taget ur sitt sammanhang, men vid något tillfälle började han tala illa om Obama. ”Jomen, han talar bara så om svarta för att ha en chans att vinna valet”, och sådant, och det han egentligen sa var att Obama ljög. Det var väldigt väldigt dumt, så Obama gjorde rätt som bytte.

 

Känner ni varandra från kyrkan, du och president Obama?

– Nej, jag har aldrig haft nöjet att träffa honom. Vi var i kyrkan vid olika tillfällen. Han var en bättre kyrkobesökare än jag, eftersom jag är borta och sjunger så mycket på söndagar. Men jag är väldigt stolt över honom.

 

Det förstår jag.

– När Pops satt och pratade med Martin Luther King när jag var yngre var det en sak som Dr King knappt ens vågade drömma om. Det verkade för långt borta att ens föreställa sig en svart president. Men det var en förlängning av de drömmar Dr King hade och talade med oss om, och nu är det verklighet.

 

Är du nöjd med vad president Obama har åstadkommit hittills?

– Han har haft det svårt. Allt var en röra, och han är tvungen att reda ut den samtidigt som starka krafter kämpar för att misstänkliggöra honom och helt enkelt sabotera. Sarah Palin och Tea Party-rörelsen är läskiga, och jag skäms för den bild av mitt land som de förmedlar till er i Europa. När man läser vad de skriver på sina plakat, när man hör hur de använder N-ordet, så påminner det mig om hur det var i den amerikanska södern i början av 60-talet, det påminner om vad vi tillsammans med Dr King och tusentals människor kämpade så hårt emot. Jag vill inte uppleva det igen. Jag ber för president Obama varje kväll, och så ber jag för de förvirrade människorna i Tea Party-rörelsen.

 

Mavis Staples Jeff Tweedy-producerade album You’re Not Alone (Anti-/BonnierAmigo) släpps i veckan.