Ihopkurad under en filt med alla stearinljus tända får jag gåshud. Inte av min iskalla lägenhet utav av Mathilda Brink klara röst genom mina knastriga högtalare. Idag har det regnat och blåst i björkarna. Det känns som att våren aldrig kommer komma, men med tonerna av Brinks debut tänker jag att det är värt att kämpa mot kylan ett tag till.
Det är svårt att sätta fingret på vad som är så fängslande med Göteborgsbaserade Mathilda Brink men det är ett möte mellan klassiskt och modernt i en personlig tappning. Mina tankar går åt Mattias Alkberg och Angel Olsen med influenser av grunge, folk och indie. Mathilda Brink låtar handlar egentligen inte om någonting “särskilt”, utan jag uppfattar dem som små dagboksinlägg från en svunnen tid. Det doftar vemod, trasig ungdom och sorg som bara texter om tonår kan vara.
"Du satt egentligen aldrig fast vid mig
de 18 åren visste allt, vad som skulle komma skall
när vi försökte tala om låtar som ingen av oss hört
likadant som dom kan vi ändra oss
Om att göra slut. Om att prata om musik. Om att vara bara. Om inte det här är poesi vet jag inte vad som är.
