Inspelad hemma hos Sean Lennon med Yuka C Honda från Cibo Matto som producent hade det här kunnat vara en rätt hemsk flashback till ett övercreddigt New Yorkskt sent 90-tal. Men Martha Wainwright är för smart för det, och när hon bearbetar de två månader häromåret när hennes son föddes och hennes mor Kate McGarrigle dog är hon också alldeles för personlig för att ramla i en sådan fälla.
Det New Yorkska stannar alltså vid någon Talking Heads-smart popgroove och en allestädes närvarande kaxig och fyndig intellektualitet. "I really like the make-up sex, it's the only kind I ever get" inleder hon till exempel Can You Believe It, en av många rättframma basalt arrangerade (gitarr, bas, keyboards, något blås och lagom groovy trummor) rocklåtar, ganska nära det varma 70-talssound som Kleerup gjorde så snyggt med sitt Me and My Army härom året. Röstakrobatiken håller Martha Wainwright i korta tyglar för att inte överskugga det gedigna låtmaterialet, och bara i någon översakral pianoballad förlorar hon sitt flow och vårt intresse.
