Mark Lanegan - Straight Songs of Sorrow

Patrik Forshage 00:00 11 May 2020

Hans tolfte soloalbum är inspirerat av den allt annat än trivsamma promenad nedför minnenas aveny som arbetet med Mark Lanegans självbiografi Sing Backwards And Weep innebar. Allt därifrån avspeglas musikaliskt här, inklusive varje självbiografis obligatoriska namndroppande, här i låtdedikationer men framför allt i gästinhopp. 

Mark Lanegan har rört sig från grunge via mörkerballader till hellhound-blues, med ett ständigt tema av droger, självdestruktivitet och död, och allt går att iaktta spåren av här. Larmigt forcerande i inledande I Wouldn’t Want to Say, den stilla akustiska singer-songwritern från ett kvartssekel sedan i Apples From A Tree med Mark Morton från Lamb of God på gitarr, den orkestrerade domedagsprofeten i Churchbells, Ghosts, och bluesmannen som levt utan sin sålda själ i evigheter i Ballad of a Dying Rover med John Paul Jones från Led Zeppelin på mellotron. 

Här finns speglingar av de elektroniska utsvävningar han stundtals gett sig hän åt, stiligast i International Hourglass Discussion och med assistans av Portisheads Adrian Utley i The Nocturnal House. Förebilder och kamrater som Dylan Carlson får en hyllning i Hanging On (For DRC), och Ketamine handlar om en döende Genesis P-Orridges sista önskan. 

Det är ett hårt liv han sammanfattar, med de djupaste dalarna i missbruksskildringen Stockholm City Blues och i Skeleton Key. Där är han brutalt rättfram med förvånade rader om att ha överlevt så här långt trots att han ”spent my life trying every way to die”, medan vänner som Kurt Cobain, Jeffrey Lee Pierce och Layne Staley fallit ifrån. Han darrande kraftfulla desperation över stråkmaskin och obarmhärtig monotoni låter märkligt nära Freddie Wadlings allra viktigaste inspelningar, på Cortex Spinal Injuries, och bättre än så kan det inte bli. 

Men Mark Lanegans destruktivitet har inte bara riktats mot honom själv. I At Zero Below - med Greg Dulli från The Afghan Whigs och deras gemensamma duo The Gutter Twins på bakgrundssång och Warren Ellis från The Bad Seeds på fiol - erkänner han skyldig till att ha spottat folk i ansiktet och bränt dem med cigaretter. 

Det är inte vackert, men idag är hans liv sundare. Mycket riktigt finns här mer optimistiska ögonblick också. Bland annat genom Ed Harcourt, som enligt Mark Lanegan är med ”överallt på albumet”, och i åtminstone delar av den innerliga duetten The Game of Love med hustrun Shelley Brien. Sagan slutar också mycket riktigt lyckligt, som sig bör, när Mark Lanegan i den avslutande ljusa och hoppfulla sammanfattningen Eden Lost And Found får chansen att sjunga duett med sin hjälte Simon Bonney från Crime & The City Solution.

Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Michaela Åberg - Merry Crisis

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för psykedelisk rock. Musiken lyckas många gånger gräva sig långt innanför huden, men det finns även flera fall då psykrocken har misslyckats och i stället framstått som pretentiös. Det hela beror helt enkelt på vem artisten är. 

Bicep – Isles

2020 var ett år av hemmasittande, men på Isles har Bicep gjort en musikalisk jorden runt-resa, influerade av Londons alla ljud.