Mark Lanegan rör sig i ledigt i många olika musikaliska miljöer, men sällan i så sparsmakad kontext som med Duke Garwood. Den brittiska gitarristens mollmelodier och minimalistiska arrangemang utgör ett perfekt underlag för Mark Lanegans mest subtila kraftfullhet. Här behöver han knappt alls mer än viska för att skapa en oroväckande mullrande hotfullhet.
Någonstans påminns vi om Dr Johns mest hotfullt tillbakahållna tagning av Walk on Guilded Splinters, och på andra ställen om hur Isak Sundström och Jacob Frössén reducerade musik till bara hjärta och skelett i sitt Skriet-projekt för snart tio år sedan. Men i det makliga tempot och det stora utrymmen mellan ljuden vaggas Mark Lanegan sakta alltmer till ro, och när hans energi mattas avtar också skivans intensitet.
