duckar han för de saftigaste passagerna och får till en av Pulps mest direkta hits på länge. Tyvärr håller största delen av materialet betydligt lägre klass. Två spår med Billy Corgan bygger vidare på Smashing Pumpkins svulstigaste ögonblick, och hur Marianne Faithfull kommer på idén att jobba ihop med PROs ständiga sekreterare Dave Stewart är en gåta. Inte ens Etienne Dahos The Pleasure Song
lyfter sig ur det billiga synthträsket. Beck står för tre spår, varav Sex With Strangers
låter som Tom Jones och är direkt kass. Bättre då när Marianne Faithfull ger sig på Becks gamla Nobody's Fault
. Men den kan också ses som ytterligare ett tecken på att Beck har haft sina bästa dagar, och precis som på sin evighetsturné fortsätter att luta sig tungt mot sin katalog. Om du tillhör den lilla missledda minoritet som menar att Tina Turner aldrig var bättre än tillsammans med Heaven 17 har du en högtidsstund framför dig. Om inte väljer du förstås hellre en bra 60-talssamling tillsammans med Broken English
och kompletterar med hennes Kurt Weill-tolkningar. Men strunta i Kissin' Time
.
