Jag har aldrig arrangerat en The Smiths-utställning. Jag har heller aldrig lärt mig Rough Trades serienummer på gruppens första singlar och det var inte Johnny Marr som fick mig att börja spela gitarr innan jag blev tonåring. Jag kan heller inte en enda singelbaksida med The Smiths och jag har aldrig anklagat någon för att inte förstå Popmusik om människan ifråga inte inser att This Charming Man är 80-talets bästa ögonblick i en liten ask. Jag är inte ens särskilt förtjust i te. Missförstå mig inte -jag tror mig inse The Smiths betydelse och tycker dessutom om dem. Men med Morrissey är det en annan sak - honom älskar jag. Morrissey har skrivit ljudspåret till mitt liv som det har varit sedan 1994.
Vauxhall & I har i tre år varit en följeslagare, en bibel och en av mina bästa vänner. Och nu kommer han med en ny bibel. Efter tjugonde genomlyssningen av Maladjusted är jag säker på att ha fått en andra Mosebok, att ty mig till när jag känner mig lite för långt ifrån livet. För det är ju så här klart och tydligt - vackert - som jag vill att det ska vara, livets ord. Det här är fortsättningen på Vauxhall & I, kanske framförallt musikaliskt. Soundet är ungefär detsamma och bygger på samma briljantaformel med snabb pop varvat med storslagna ballader och Morrisseys låtskrivarpartners, Martin Boorer respektive Alain Whyte, är dessutom desamma som han arbetat med de två senaste albumen. Nya är bara de mer recitativa inslagen i spår som Sorrow Will Come in the End och Ambitious Outsiders, som nästan låter som när Mark Almond (miss)tolkade Jaques Brel. Fast oändligt mycket bättre. Ett annat exempel på genialitet: när Morrissey i refrängen till Wide toRecieve, en klassisk, morrisseysk ballad, konstaterar: "I'm lying here wide to recieve/almost anything you'd care to give/and I don't get along with myself/and I'm not too keen on anyone else" och i en brygga, som för att verkligen blåsa bort alla tvivel om att han verkligen är eländigast ivärlden: "And I've never felt quite so alone/as I do right now", kan man inte annat än tro honom. Han är trots allt " the end of the family line" och vad lyckan skulle få för konsekvenser vågar jag inte ens tänka på. I samma sång lämnar han scenen med frågan "Why?", först i harmoni och sedan- uppfylld av den smärta som skilsmässan han besjunger åsamkat honom -glider han ner en halvton till disharmoni för att han verkligen inte förstår. Då är det stort. Musiken är så stor att jag kan sakna känslan av att vara ensammast. Det var så länge sedan jag kände något liknande och det är med både sorg och glädje jag konstaterar att det kommer att hända igen fastän det gått lång tid sedan jag hade anledning att kvida samma ord. Jag antar i alla fall att det kommer att hända - det här är ju trots allt ljudspåret till mitt liv.
En annan glädje/sorg-upplevelse får jag av Papa Jack, där Morrissey fastslår att jag i några år till kommer att fundera över min fars förhållande till mig. Och vice versa. Jag köpte aldrig Southpaw Grammar. Jag vågade inte. Antagligen gjorde jag rätt, Morrissey behövde nog några år för att komma igen efter något så totalt självutlämnande som Vauxhall & I. Självfallet är det svårt att rangordna grad av sanning i poesi, men för mig känns det som att Maladjusted ibland talar ännu mer från själen och ett svart sinne än någonting annat Moz publicerat. Som nämnda Sorrow Will Come to You in the End, som med all sannolikhet handlar om gamle Smiths-trummisen Mike Joyces royalty-stämning av sitt gamla bands största stjärna, där Morrissey bokstavligen piskar in orden "liar" och "lawyer" om vartannat och helt sonika hotar livet ur målsäganden med "I'm going to get you" och "And assure as my words are pure/I praise the day that brings you pain". Och så denna eviga intelligens.
Efter den absolut svartsynta Sorrow Will Come to You in the End söker Steven Patrick Morrissey en plats för sin själ, efter som varken Satan eller himlen har någon större lust att ta emot den. Och latinets Alma Mater - den omhuldande modern, synonym med universitetet både här och i England - har i Morrisseys händer blivit Alma Matters och en fantastisk popdänga om att leva utanför. "Alma matters, formind, body and soul..." Återigen konstaterar han, liksom i inlednings-/titelspåret: maladjusted, missanpassad. Som alltid. Kom ihåg att hösten börjar redan i september. Jag tror att du behöverMaladjusted då. Är du dessutom ensam, post-pretentiös, ung man - som jag själv - är den en ny instruktionsbok i självömkan och ett evangelium för resten av decenniet.Skivbolag:
Artist:
