Ibland slår det mig att Rawkus började med urkassa gruppen Rose Family. Ett rosslande rövargäng av vem bryr sig vilka det nu var som rappade och producerade? När sunkiga Rose Family åkte ut genom fönstret och Company Flow och Mos Def kom in i bilden med en handfull undergroundhits förvandlades Rawkus raskt till ett fenomen, så mycket större än en skivetikett. Man hade slagit an en guldådra - Rawkus stod för god smak i hiphop.
I dag tycks protesterna mot Rawkus distributionsavtal med New York-distributören Fatbeats synnerligen avlägsna. Jaha, en hiphop-etikett börjar distribueras av Fatbeats? Säg den indiehiphop-taliban som i dag blir upprörd av något liknande och du måste mena en särdeles sällsynt uppstoppad människa djupt nere i Naturhistoriska Riksmuseets mörkaste katakomber - en hiphop-munderad figur i militärkeps med en liten skylt bredvid där det står "Independent as fuck". Det vore fånigt att hävda att Rawkus komprometterade sin integritet i samma stund som de slutade sälja sina artisters skivor från bakluckan av typ en herrgårdsvagn. Däremot kan man i hög grad ifrågasätta etikettens kvalitetskontroll.
Uppföljaren till Rawkus första ganska skrala men på något vis epokgörande samling mindre etablerade rappare och producenter är tyvärr snudd på ointressant. Till exempel har slöa Royce Da 5'9 med en låt om entreprenörskap som heter [I]Let's Grow[/I]. Han tackar Eminem som lärt honom en massa om rap-gemet när de var unga hemma i Detroit, och säger att nu är det dags att växa och jäsa över alla bräddar. Låttitlar som [I]Get That Dough[/I] borde kännas avlägsna en [I]Lyricist Lounge 2[/I], men Rawkus vill ju växa. De djupsinniga hiphop-låtarna är underrepresenterade till förmån för underkänd thug-dynga från bland andra Beanie Sigel, Cocoa Brovaz och Kool G Rap. Deras halvdana gangsterlåtar saknar helt hitpotential och får mig att vilja skriva helsideshyllningar till [I]Cross The Border[/I] med Philly's Most Wanted.
[I]Lyricist Lounge 2[/I] är en dålig uppdatering och ansiktslyftning av Rawkus sound. Etiketten tycks mest besvära sina artister med att försöka krama ur dem en ny [I]Simon Says[/I] - det är dömt att misslyckas. Fast inklämt mellan skräpet döljs ändå några nya mönstergilla Rawkus-ögonblick. Ghostface Killah välsignar en nytagning av Mos Defs redan klassiska Aretha Franklin-samplande [I]Ms Fat Booty[/I] med en vers i klass med det bästa från hans senaste lysande album. Talib Kweli och Dead Prez manar till vapen över en moloket rytmisk dragspels-chanson, Dilated Peoples snackar rap-vetenskap på en av sina muntraste bakgrunder på länge och nog är det charmigt när Gang Starr sluter upp med Macy Gray i en rungande remix på [I]I've Commited Murder[/I]. Men det är musik värd att stödja först när den dyker upp på singel. Som album betraktat svämmar [I]Lyricist Lounge 2[/I] över av odistinkta funksamplingar, slätstruken mixning och låtar optimerade för att spelas på dåliga radioshower och mixtejper. New Yorks före detta underjord andas glädjelöshet.
Skivbolag:
Artist:
