Nästa album från den i sanning geniala forna britpop-avantgardisten och numera rocksatirikern/författaren/konstnären Luke Haines är ett samarbete med R.E.M.-gitarristen Peter Buck. Tillfället uppstod när Buck beställde en av Luke Haines oljemålningar föreställande Lou Reed (disclaimer: en sådan har även den här skribenten köpt av Luke Haines), och herrarna bestämde sig för att pröva ett samarbete.
Peter Bucks bidrag verkar ha varit att nyansera soundet jämfört med Luke Haines egna verk. Gitarrerna är mer avancerande och varierande, och det enda som skiljer till exempel Witch Tariff från hur gamla R.E.M.-inspelningar brukade vara arrangerade är en ihärdig blockflöjt i förgrunden. De basala låtstrukturerna - rockmusikens formel 1A - och de fantastiskt underhållande texterna är däremot klassisk Luke Haines.
Som vanligt befolkar han sina sånger med både fiktiva och autentiska karaktärer i extrema (och alltsom oftast postapokalyptiska) situationer och miljöer. Donovan Leitch dyker upp som omkväde i texten på Apocalypse Beach, och såväl Liberace som alla Ramones medlemmar räknas upp i hyllningen till The Last of the Legendary Bigfoot Hunters. Även The Carpenters och Pol Pot får Luke Haines uppmärksamhet, medan Kiss och Fleetwood Mac knappt bevärdigas varsin bisats ens. Desto mer utrymme och en skivans bästa låtar ägnas däreot en av samtidens största konstnärer, om än inte i så smickrande ordalag. Andy Warhol Was Not Kind.
