Hon har varit rätt irriterad förut, men inte som här. Strax över pensionsåldern konstaterar Lucinda Williams att det mesta är skit. Hennes grannar har valt in en korkad antidemokrat i Vita Huset, män misshandlar sina partners i hemmen precis som alltid, och bland hennes egna motgångar i livet kan nu också adderas en tornado som drog fram rätt igenom hennes Nashvillehem.
Hennes berättelser, anklagelser och rena avhyvlingar är långa och ordrika, och det innebär att låtarna tillåts rulla på och föra oväsen matchande hennes stora ilska så länge som det behövs. Neil Young har ibland samma förhållningssätt när han är som ilsknast, och det gynnar Lucinda Williams lika lite som det brukar gynna Neil Young - hos båda tenderar sådant att bli entonigt malande snarare än suggestivt.
Allra argast är hon i Bone of Contention, med Wakin’ Up och fult larmiga Down Past the Bottom strax efter. Det är mer av vredesutbrott än låtar, och den sortens attacker är svåra att hitta motivationen att lyssna på igen, hur berättigad hennes ilska än må vara.
Men det betyder inte att hennes skitiga bluesrock alltid är utan finesser. Den är vresig som en stadig gammal ek, åldrad och knotig, men verkligen inte utan skönhet av det stadigare och robusta slaget.
When The Way Gets Dark till exempel är mjukare och mer melodisk, liksom mörka och långsamma Shadows & Doubts. Ännu bättre är djupt vemodiga Big Black Train, som blir det slutgiltiga beviset för att de finaste stunderna här uppstår när Lucinda Williams härbärgerar sin vrede till förmån för andra känslor.
