Människor som vill tala om för mig att jag bör leva mera gudfruktigt och bibeltroget gör mig för att inte säga avog så åtminstone misstänksam. När Lucinda Williams gör just det i lovsången [I]Get Right With God[/I] låter det mer som om hon försöker övertyga sig själv än mig. Bo Diddleystompet, steelgitarren och desperationen som gör att hennes röst spricker gör att det är svårt att tro att hon kommer att lyckas.
[I]Car Wheels on a Gravel Road[/I] var inte ett så överraskande mästerverk som många antydde när den dök upp för två år sedan. Lucinda Williams har länge varit på väg dit, och även om det var hennes dittills bästa skiva visar hon med [I]Essence[/I] att vi kan förvänta oss en fortsatt uppåtgående formkurva. Som en kvinnlig ekvivalent till Steve Earle lyckas Lucinda Williams åter framtvinga essensen i modern sydstatsrock med countrydrag.
Att hennes mamma musikern har lärt henne ett och annat om låtskrivandes hantverk är uppenbart i de starka melodierna. Ingen av Lucinda Williams förebilder går att hitta på den här sidan om 1970, men bland hennes äldre favoriter är Jimi Hendrix och The Doors lika viktiga som Loretta Lynn och Hank Williams. Tyvärr gör det att kvaliteten ibland sviktar en aning. Tuff rättfram countryrock som [I]Out of Touch[/I] och traditionella gråtmilda countryballader som [I]Reason to Cry[/I], som skulle kunna slå sig in bland Willie Nelsons mästerverk, delar utrymme med mindre övertygande [I]Steal Your Love[/I], en försiktig orgelstinn sak med rätt segt bluesgitarrtema.
Att hennes pappa litteraturprofessorn och poeten har lärt henne lika mycket om lyrik är uppenbart i de utlämnande texterna och de mustiga metaforerna. Hennes texter är lite för personliga och utlämnande för att vara riktigt bekväma att lyssna på, det känns som att tjuvläsa en dagbok och upptäcka att vännen är allt annat än lycklig. I den dystra Neil Young-ljudande balladen [I]Bus to Baton Rogue[/I] återvänder hon till sitt barndomshem i Louisiana, och de minnen som väcks är långtifrån solskenshistorier. Hennes kärleksliv verkar inte heller vara särskilt upplyftande. Antingen tvingas hon stjäla mannens kärlek, eller också injicerar hon den. "You're my drug, come let me taste your stuff...shoot your love into my vain".
Lucinda Williams tillhör den ganska tragiska gruppen artister där kombinationen smärta, erfarenhet, självutlämnande och hantverksskicklighet skapar brännande mästerverk. När hon så småningom upptäcker att Jim Morrison saknade just det sista i den blandningen och väljer andra förebilder kommer hennes mästerverk att vara helgjutna.
Skivbolag:
Artist:
