Ljungs debutalbum Bleed and bloom är pang på rödbetan med titelspåret. En genomgående basslinga smyckas ut med vad som låter som ljuddeffekter i imovie. Sirener, rymdatmosfär och en riser. I stället för ett alternativt och psykedeliskt sound blir det hela väldigt vinjett-till-en-netflixserie.
Den barnsliga känslan är sedan svår att skaka av sig. I Celestial väntar man på att refrängen till Taylor Swifts Look what you made me do ska ta över. Inget ont om popstjärnan, men gissningsvis en oönskad association i sammanhanget. Det blir parodi.
Singeln From the outside, som gestaltar pånyttfödelse, väver in Olivia Ljungquists röst i den producerade ljudbilden. På så sätt kommer hon närmare någon slags helhet, som annars faller bort när vokalerna ligger på produktionen i stället för att vara en del av den. Det är lite all or nothing: antingen filar hon på produktionen för att göra rösten rättvisa — och går i exempelvis FKA Twigs fotspår — eller så mixar hon rösten åt det instrumentalas fördel.
En debut är en debut. Ljung kompenserar sin spretiga ljudbild med en noga vald dramaturgi. Det blir tydligt för lyssnaren att hon har en vision, men att den kanske snarare inte når fram helt. En debut är en debut — och just därför önskar jag att Ljung gick back to basics. Inte för att låta som min svensklärare i gymnasiet, men för att få bryta mot reglerna måste man först bemästra dem. Eller överväldiga med något nytt.
Ljung tappar på den hemmasnickrade känslan.
