Jag har följt Let’s Eat Grandma länge. De har alltid ingett mig en total känsla av misslyckande. Det är jag som är den misslyckade alltså. Duon är bara ett par år äldre än mig och har redan släppt tre album. Första albumet släppte de som sjuttonåringar 2016 och sen dess har de hunnit trollbinda kritiker. Nu 23 år gamla är det alltså dags för deras tredje album.
Nya albumet heter Two Ribbons och markerar deras första fulländade album. Låtskrivandet har mognat bort från det ungdomligt pretentiösa och låter sig nu vara oförblommerat poppigt, längtansfullt, och vackert. Ledorden är mörka retrosyntar, trummaskiner à la 80-talet och poppiga sångslingor.
Det känns som tidigare släppet I’m All Ears ville vara men aldrig blev: en samling välskrivna låtar med unika ljudvärldar och lyxig produktion. I princip vill jag säga att det är klockrent, att alla låtar är bra.
Det finns dock en låt där det brister, där duon lite glömmer bort sig själva och snarare går “full on” Radiohead: Strange Conversations. De försöker bryta normerna de byggt upp under albumets gång och härmar föregångare istället för att stå i fronten som de tidigare gjort.
Förutom den lilla detaljen är det en fantastisk samling låtar som alla är värda att höra. Dessutom är jag glad, för även om jag inte är lika lyckad, kan jag åtminstone glädjas åt att jag lyssnade på Let’s Eat Grandma innan det blev coolt.
